Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Jag saknar den gamla i rummet

Foto: Erik Mårtensson / TT

Nog är det välkommet med fler vuxna i rummet. En vuxen jag särskilt längtar efter är den gamla som vill skynda långsamt. Den värdiga konservatismen. Anständighetshögern.

Det har blivit populärt att hänvisa till "de vuxna i rummet". De erfarna pragmatikerna som vet hur saker och ting ska skötas. Kanske är det bara ett nytt sätt att säga "eliten".

Men det är ändå hoppingivande när någon som Moderaternas nye partiledare Ulf Kristersson säger att han tröttnat på ett samtalsklimat präglat av ängslighet, och lovar att han själv inte kommer att söka sin motståndares sämsta argument utan det bästa. "Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet." Så har han sagt.

En vuxen längtar jag särskilt efter i det finrum som är offentligheten. Inte för att hon är bättre än andra, utan för att hon tillför ett perspektiv som hamnat i skymundan trots att det faktiskt är värdefullt. Jag menar konservatismen. 

Hon den gamla som vill skynda långsamt på ett sätt som många människor känslomässigt nog kan identifiera sig med. Hon besitter något så sällsynt som en stilla värdighet, och en hög moral.

I svensk debatt syns hon så gott som aldrig. Till höger om Moderaterna, och för all del även inom detta parti, är avgrunden. Och Sverigedemokraterna må kalla sig socialkonservativa, men de är snarare ett gäng populister med både gamla rötter och nya förgreningar ned i nazismen. Kristdemokraterna? Reaktionärer. Nej, vi har ingen anständighetshöger. Men vi behöver en.

Som Thomas Engström påpekar i essän "Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism" (Timbro Förlag) är det snarare det etablerade som den konservativa omhuldar än en ideologi: "Att vara konservativ i dag är att försvara den liberala samhällsordningen."

I sin farligaste avart försvarar hon förtryckaren bara för att han haft tiden på sin sida.

Och hon må ha mindre tilltro till individen än liberalismen, hon litar inte heller på staten, nej, hon värdesätter främst det kollektiv som är familjen. Hon hyllar traditionen. Trist, javisst, och nog kan hon framstå som en mossbelupen nejsägare. I sin farligaste avart försvarar hon förtryckaren bara för att han haft tiden på sin sida.

Men i sin bästa form är hon ett beskydd, inte bara mot det nya och obeprövade utan också mot historiens fasor. Med sin erfarenhet blir hon en eldvakt som vet hur man håller glöden vid liv och ser till att den inte sprider sig. Hon lyssnar på alla och framhåller sedan stilla det beprövade.

Vad är då den där traditionen hon alltid för på tal? Ritualer och repetitioner. Hon vet att sådant lugnar såväl de vuxna i rummet som de skrikigaste av barn. För så olika är vi människor inte, oavsett ålder. Vi söker fast mark under fötterna.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.