Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Politikerna verkar direkt ointresserade av att ta tag i våldsextremismen

Foto: Emmi Korhonen

Vad hjälper väl alla stora ord om att värna demokratin, när så väldigt lite görs för att faktiskt skydda den?

Är du orolig för att någon du bryr dig om dras till en våldsam, extrem rörelse? Ring 020-100 200 anonymt och kostnadsfritt för att få stöd och råd. Men gör det kvickt, för snart läggs kanske hela projektet ned. Åtminstone tänker inte regeringen längre finansiera det. Och den jourtjänst som ska upprättas i orostelefonens ställe är bara till för yrkesverksamma. Det här beslutet är obegripligt. 

Orostelefonen har under sina 1,5 år visserligen mött stark kritik, men det har inte berott på idén i sig, tvärtom. Upprördheten har handlat om att ett sådant här initiativ är alldeles för viktigt för att sjabblas bort. För nog kan man tala om sjabbel: Telefonlinjen har kännetecknats av bristande kompetens, tekniska problem och usel marknadsföring. Ändå har den gett hyfsad utdelning. 154 samtal det senaste året ger nästan ett varannan dag. 

Det är 154 kontakter med dem som har absolut bäst möjligheter att få extremister att tänka om: nämligen folk som möter dem i vardagen, 154 utsända nödsignaler från skolor, familjer och vänner, 154 chanser för samhället att hindra personer från att göra sig själv och andra olyckliga. Kostnaden för en telefonlinje med ett samtal varannan dag är nästintill obefintlig. Den möjliga vinsten går däremot inte nog att överskatta.

Och nu? Många samtal kommer aldrig ens att bli av eftersom de anhöriga inte längre har någon givet telefonnummer att ringa. De som ändå hör av sig till myndigheterna riskerar att bli runtbollade mellan olika okunniga tjänstemannasjälar tills de kopplas bort eller själva tappar orken. Och tyvärr är detta typiskt för Sveriges arbete mot våldsextremism i stort. 

Enligt Säpo har våldsextremisterna här gått från hundratals till tusentals de senaste åren. Experter talar om ett misslyckande. ”De insatser som görs är i projektform och väldigt kortsiktigt, utan att utvärderas, och sedan påbörjar man något nytt”, säger forskaren Christer Mattsson i dagens DN

Själv har jag alltid tänkt på vårt land som lite handfallet i dessa frågor. Men när år efter år gått utan att något blivit bättre tror jag faktiskt att det är mer rättvisande att tala om ett direkt ointresse från politikernas sida.

Vi har nu 300 registrerade svenska IS-krigare, en av dem blev nyhet när han häromdagen häktades på sannolika skäl misstänkt för mord. Nynazismen stärker sina positioner, det såg vi senast nu under politikerveckan i Almedalen. Detta är i sig djupt allvarligt. Men uppenbarligen har vi heller ingen strategi för att hindra att våldsextremisterna blir fler. Vad hjälper väl alla stora ord om att värna demokratin, när så väldigt lite görs för att faktiskt skydda den?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.