Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Problematiskt att vi lämnar ett brinnande inferno till våra barn

Foto: Åserud, Lise

Klimatfrågan handlar inte om att missunna Agnes Lidbeck, arbetarklassen eller någon annan att resa och ha det gött. Det är bara det att annat väger tyngre.

Rådgivningsspalternas psykologer brukar ibland säga att om man har katastroftankar kring något så ska man föreställa sig det absolut värsta tänkbara scenariot. Då inser man snart att det trots allt inte var så farligt, menar de. 

Detta fungerar dåligt vad gäller klimatet. Vad är det värsta som kan hända? Att mänsklighetens oansvariga leverne puttar den enda jord vi har över kanten och rätt ned i ett rykande hål där händelseförloppet driver på sig självt och temperaturen bara fortsätter öka utan att vi kan göra något åt det. Det är det värsta tänkbara scenariot.

Men det är inte skräcken inför att lämna ett brinnande inferno till våra barn som kännetecknar klimatdebatten. Tvärtom. Den som dristar sig att alls nämna sådant möter motstånd i form av allt från slött förakt till aggressiv förnekelse. 

Ett exempel på det är Jens Liljestrands betraktelse över det vansinniga i att han själv jobbar hårt för att ha råd att gång på gång packa in sina barn "i en sardinburk med plastmat och efter timmar av trängsel och tristess komma fram och ta selfies med en döende värld som bakgrund" (Expressen 13/1).

Genast yr invändningarna, de haglar. Den allra märkligaste kommer från Agnes Lidbeck (DN Kultur 9/2). Det är farligt att skriva så vackert som hon, för det får det skrivna att automatiskt verka sant. Det är först när jag lagt texten ifrån mig som jag börjar fråga mig vad jag just läst. 

Själva hennes premiss är ordinär. Hon framhåller resandet som andligt utvecklande. Men sedan bygger hon den tanigaste halmdocka jag sett på länge och snor in den i glimrande ordvävar om att de som bryr sig om miljö och klimat skiter i det gamla och anrika, de äter nyttigt och bor i moderna skrytbyggen, de läser inte romaner, möjligen konsumerar de ljudböcker. 

Agnes Lidbeck reser för att hon är en tänkande människa bland rationella själlösa varelser, låter hon oss förstå. Resandet är i själva verket en förfinad motståndshandling!

Man kan ju ifrågasätta hur många äkta möten och upplevelser den genomsnittliga turisten egentligen har. Jakten på det autentiska är bedräglig. Dessutom går väl den klassiska bildningsresan till Italien, dit man utmärkt väl skulle kunna åka tåg i stället för flyg, om det nu bara satsades på tåg. 

I Svenska Dagbladet skriver Josefin Holmström om just det (23/1), men utan att nå denna självklara slutsats. Hon talar i stället om klassförakt hos dem som påpekar att vi måste flyga mindre: Alla har inte råd att ta tåget! 

Nej, det är ju just det. Tåget är för dyrt. Flyget är för billigt. Det beror på att vi skapat en dysfunktionell marknad genom att år efter år ösa miljontals skattekronor över flygindustrin. Politiken måste kunna bättre, den bara måste. Och det gäller mer än bara flyget, det gäller hela klimatfrågan. 

För detta handlar inte om att missunna Agnes Lidbeck, arbetarklassen eller någon annan att ha det gött. Det är bara det att annat – såsom mänsklighetens framtid – väger tyngre. Det är något fel på en kultur där denna självklarhet ständigt måste påpekas. Ibland undrar jag vad som ska till. Om vi byter det vaga begreppet "klimathotet" till "apokalypshotet"? Kanske skulle det hjälpa. Kanske inte.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.