Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Resten av Sverige tar revansch i "Tårtgeneralen"

Mikael Persbrandt som Hasse P försvarar småstadens heder i ”Tårtgeneralen”.
Mikael Persbrandt som Hasse P försvarar småstadens heder i ”Tårtgeneralen”. Foto: SF Film

Politikerna talar ofta och gärna om att ”hela Sverige ska leva”. Då borde de också lyssna på dem som bor i hela Sverige, och framför allt satsa pengar på hela Sverige. För alla varken kan eller vill bo i städerna.

Det första jag läste om filmatiseringen av ”Tårtgeneralen” var att skådespelaren Robert Gustafsson dragit sig ur projektet eftersom manuset ”inte nått upp till en tillfredsställande nivå”. Lagom till biopremiären stod han i stället på scenen i Melodifestivalens final, utklädd till den tafatt harmynte värmlänningen Roland i dansbandet Rolandz. Detta är värt att nämna eftersom Rolandz är så långt ifrån ”Tårtgeneralen” som man kan komma. 

Roland är baserad på en verklig person i dansbandsdokumentären ”Får jag lov?” från 1996. Robert Gustafsson spelade honom i Killinggängets mockumentär ”Torsk på Tallinn” 1999, och ja, det var cyniskt redan då. Men att han alltså fortfarande försöker mjölka skratt ur samma udda karaktär snart 20 år senare? Det är tragiskt på så många nivåer.

Också "Tårtgeneralen" bygger på ett verkligt original ute i landet, i det här fallet den färgstarke lokalkändisen Hasse P. År 1984 bestämde han sig för att bygga världens längsta smörgåstårta för att bevisa att Köping – till skillnad från vad SVT:s ”Rekord-Magazinet” elakt låtit hälsa från studion i Stockholm – inte alls är Sveriges tråkigaste stad.

”Tårtgeneralen” är knappast världens mest fulländade film. Men det är en öm och innerlig berättelse. ”Alla människor är värda en chans, även om livet placerat dem på avbytarbänken.” Det konstaterar filmmakarna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Det finns ett annat budskap att läsa in också, ett som ligger i tiden men som ständigt glöms bort. Det handlar om det där som kallas ”resten av Sverige”. 

Det är småstäderna, orterna, glesbygden, de platser som hela tiden marginaliseras och osynliggörs, trots att de utgör en så stor del av landet. Där har själva civilisationen dragit sig undan de senaste decennierna. Skolor läggs ned, och vårdcentraler och mataffärer. De lokala tidnings-, radio- och tv-redaktionerna försvinner. Allt flyttar någon annanstans.

Många skulle gärna bo i sin hembygd, det visade DN:s granskning häromåret. De flesta unga som drar försvinner inte till storstan utan förblir inom sitt hemlän. De flyttar inte från något så mycket som till något. Och detta något stavas jobb. Eller åtminstone ett framtidshopp. Det är just det här som ”Tårtgeneralen” så vackert skildrar: Det finns inget mer förödande än tron att inget tjänar någonting till och att det aldrig kommer att bli bättre. Att man är tråkig och inte värd något.

Även storstadsborna lockas av livet på landet. Där är tillvaron lugnare.

Politikerna talar ofta och gärna om att ”hela Sverige ska leva”. Då borde de också lyssna på dem som bor i hela Sverige, och framför allt satsa pengar på hela Sverige. För det finns ett självändamål i att den samhällsservice man betalar skatt för också finns där för en. Även om det under vissa perioder kanske inte lönar sig. Det finns ett självändamål i att medierna behåller sina redaktioner och inte bara kommer på besök. 

Alternativet blir dyrare i längden, och det är inte ens något alternativ. För alla varken kan eller vill bo i städerna. Även storstadsborna lockas av livet på landet. Där är tillvaron lugnare. Och där finns plats för de som är udda och kantstötta. De som gör livet lite roligare, luften lite lättare att andas.

Det är ingen slump att Filip och Fredrik har intervjuat både verklighetens ”Roland” och verklighetens Hasse P. De har alltid sökt sig till det annorlunda. De har alltid visat nyfikenhet, respekt och kärleksfullhet inför dem som går sina egna krokiga vägar. Och de har gjort det så konsekvent och benhårt att jag har svårt att tro att det inte är en medveten agenda. Det ska vi i så fall vara tacksamma för.

Det finns så många Robert Gustafsson-typer som vill plocka billiga poäng, på grund av ängslighet, elakhet eller brist på egen kreativitet. Det är ovärdigt. Vare sig man bor innanför eller utanför Stockholms tullar, vare sig man är en vanlis eller lite eljest, så är folk i grunden sig lika: Allt de önskar sig är en jordplätt som de kan kalla sitt hem och vara stolta över.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.