Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Stephen Hawking var inte gud

Foto: Geoff Robinson Photography/REX/Shutterstock

Stephen Hawking citeras flitigare än någonsin. Någon nämner hans syn på kapitalism, en annan hans ord om popbandet One Direction, ytterligare någon sprider hans livsråd om att titta på stjärnorna i stället för på fötterna. Så görs han till en allmän auktoritet. En gud. Själv var han ateist.

Ordet ”geni” används så flitigt att det nästan förlorat sitt värde. Men fysikern Stephen Hawking var ett, den störste vetenskapsmannen i sin generation. Han föddes 1942. Fyllda 20 år började han forska i kosmologi vid universitetet i Cambridge, och drabbades strax därefter av nervsjukdomen ALS.

Läkarna gav honom två år, men han fick många fler. Och han förvaltade dem väl. Mest känd blev han själv för upptäckten att svarta hål inte är helt svarta, utan avger värmestrålning. Men hans stora insats består ändå i att han tillgängliggjorde kunskap. Vilken idiot som helst kan ju göra saker mer svårbegripliga. Stephen Hawking gjorde tvärtom.

Intelligens är i grunden att lösa problem utifrån rådande förutsättningar. Det gjorde han, och ibland hittade han sätt att rent av dra nytta av sitt handikapp: När han mötte prins Charles körde han över hans fot med rullstolen.

När han mötte prins Charles körde han över hans fot med rullstolen.

Nu citeras han flitigare än någonsin. Någon nämner hans syn på kapitalism, en annan hans ord om popbandet One Direction, ytterligare någon sprider hans livsråd om att titta på stjärnorna i stället för på fötterna.

Så görs han till en allmän auktoritet. En gud. Själv var han ateist, men han påminde om en agnostiker.

Hjärnan var enligt honom blott en dator. ”Det finns ingen himmel eller efterliv för trasiga datorer; det är bara en saga för människor som är rädda för mörkret”, hävdade han å ena sidan i en intervju med The Guardian.

Å andra sidan drömde han i boken ”Kosmos: en kort historik” om att hitta ett svar på varför universum existerar, för då kommer vi att ”lära känna Gud”.

Till Time Magazine sade han att fysiker må veta hur universum började, ”men jag förstår inte människor, särskilt inte kvinnor, bättre än någon annan”. Detta har fått vissa att argt kalla honom sexist. Och skitstövel. För det var minsann inte bara storheters fötter han körde över med sin rullstol, utan även sina studenters.

Nej, Stephen Hawking var inte gud. Han var ett geni; en stor man och en liten, i ett. Komplex, som varje människa. Ett universum i sig.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.