Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vi får inte låta klanerna ta över

Foto: Magnus Bard

Klanerna är ett stort och mycket verkligt hot mot integrationen. Staten måste ta tillbaka makten.

Vad har de nordiska vikingarna gemensamt med somalier, skottar, afghaner och Amerikas ursprungsbefolkning? Klankulturen. 

Om våra förfäder damp ned med en tidsmaskin i dagens Sverige skulle de ha svårt att förstå principerna bakom den stat som vilar på deras gamla marker. Desto mer hemma skulle de känna sig med den logik som styr våra utanförskapsområden. Där har klanerna nu börjat ta över.

En klan är en storfamilj som styrs av en man, hålls samman av sina blodsband och där kollektivet står över individen. Man hjälper varandra. Konstruktionen har funnits i alla tider och över hela världen, och den är sig nästan alltid lik. 

Juridikprofessorn Mark S Weiner beskrev en gång träffande klanen som en sorts "försäkringssystem" som man föds in i. Men den är också en identitet. 

För lämnar man detta system förlorar man alla sina skyddsnät – socialt, ekonomiskt och juridiskt. De människor som utgjort ens sammanhang slutar att hälsa, de anser att man svikit dem, förrått dem. 

I modern tid har klankulturen på många håll undan för undan ersatts med nationalstaten, och där staten börjat vackla tränger klanerna fram igen. De båda systemen kan samexistera, däremot inte vara starka samtidigt.

Många har blandade känslor inför staten. En del liberaler menar att ju mindre inflytande den har, desto bättre. Den autonoma vänstern skränar om att "all cops are bastards", alla snutar är as

Som om staten vore en förtryckare per definition, snarare än till för att skydda individerna mot alla typer av våld och utsatthet. 

En god stat måste givetvis ha mekanismer för självkontroll, för att undvika att bli ett monster. Men utan staten: Vem skulle skydda de små och utsatta? Vem skulle se till att alla behandlas lika? 

Vem skulle försvara de ofta rätt fysiskt taniga politiska tänkarna och deras tankefrihet, yttrandefrihet och rätt att demonstrera?
Klanerna skulle det inte.

Klanerna är patriarkala, odemokratiska, de bryr sig inte om den enskilda lilla människan annat än som medlem i storfamiljen. Där staten förespråkar alla individers lika värde hävdar klanen den starkes rätt, om än under ordnade former. 

De där ordnade formerna är förstås också värda något. De flesta flyktingar kommer från länder som saknar en fungerande stat. Där har klanerna varit en stabiliserande nödvändighet, ibland i sådan utsträckning att det skulle ha varit svårt att överleva utan dem.

Människor tar ibland med sig dessa klanmekanismer till sitt nya land. Och nog kan klanen erbjuda trygghet, tröst och stabilitet i den känslomässiga turbulens som det innebär att plötsligt befinna sig i ett helt annat sammanhang än det man alltid känt. 

Men klanerna är också isolering. De är människor som inte lär sig språket, som inte bryr sig om att jobba, som över lag fortsätter att betrakta myndigheter som fienden. 

Deras barn får svårt att respektera utomstående auktoriteter som inte beter sig auktoritärt som familjepatriarkerna. Skolan blir en enda kulturkrock med sitt diskuterande ideal och sin frihet under ansvar.

Den sociala kontrollen genomsyrar hela klanen, och hederskulturen ligger som ett lock över allt, hindrar effektivt klanens medlemmar från att leva sina liv som de önskar, och från att integreras i det svenska samhället. Många ungdomar får inte ens ha svenska vänner.

Kriminella gäng, vars uppbyggnad starkt påminner om klanerna, och på vissa håll i landet också är synonyma med dem, tar över. 

Rättssamhället gröps ur när såväl brottsoffer som vittnen håller tyst, antingen för att de hotats till det eller för att de erbjudits stora summor pengar i de internuppgörelser som är klanernas eget juridiska signum.

Det är ingen slump att detta händer i utanförskapsområdena. Det beror på att staten har dragit sig tillbaka där. 

Det sker i det lilla, när bibliotek och vårdcentraler försvinner och grundläggande samhällsservice gröps ur. Och när polisen inte syns till, och inte heller kommer om man ringer, vinner de privata "försäkringssystemen" förstås mark på riktigt.

Så börjar parallella samhällen växa fram. Men dessa områden är delar av en helhet, av Sverige, och vi får inte tillåta dem att krackelera. Staten måste ta tillbaka makten.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.