Det här valåret kommer att bli outhärdligt om vi inte får stopp på politikernas tjat om Pippi.
Vad har Jimmie Åkesson, Annie Lööf, Jan Björklund, Isabella Lövin och i princip alla andra svenska politiker gemensamt? Inte mycket, skulle man kunna tro. Men en sak förenar dem faktiskt: De älskar alla Pippi Långstrump.
För Jimmie Åkesson är hon en sådan inspiration att han två (2!) gånger hänvisat till henne i sitt sommartal.
”Hon är okonventionell, stark och går sin egen väg”, sade han vidare när han blev tillfrågad om sin största kvinnliga förebild för ett par år sedan. Det var alltså Pippi han menade. Det är hon som är hans största kvinnliga förebild.
De andra instämmer i lovorden. Åh, vad denna barnboksfigur är stark! Och inte bara fysiskt.
”Som rödhårig och viljestark person har jag identifierat mig med Pippi Långstrump”, bekände Annie Lööf i DN:s kulturporträtt häromveckan.
Pippi är ”självständig och går sin egen väg”, framhöll dagarna därpå Jan Björklund.
”Pippi är stark, fri, och självständig – jag tror att hon betytt oerhört mycket mer än man kanske förstår för jämställdheten i Sverige”, fyller Isabella Lövin nu i.
Deras kärlek till Pippi känns lika avslappnat naturlig som Prussiluskan på skateboard.
Under Almedalsveckan gjorde statsminister Stefan Löfven en avstickare till Småland och Astrid Lindgrens värld, där han förtjust poserade med – ja, ni gissar rätt: Pippi.
Och när Dror Feiler, en av Vänsterpartiets mer namnkunniga representanter, velat protestera mot meningsmotståndare under politikerveckan tidigare år gjorde han det genom att spela Pippi-melodin på sax.
Den tidigare statsministern, Fredrik Reinfeldt, gjorde en grej av att bära plåster med Pippimotiv i en av sina viktigaste direktsända tv-debatter. Hans kulturminister, Lena Adelsohn Liljeroth, hävdade i en intervju rent av att en vuxen Pippi ”säkert blivit en drömchef”. En drömchef?!
Vi talar alltså om en stenrik, föräldralös flicka som ljuger om allt, käkar flugsvamp och löser alla sina konflikter med våld. Jag förstår att alla ungar älskar henne. Hon är befrielsen från barnalivets eviga tvång om att göra som de vuxna säger. Pippi bestämmer själv, och hon vill aldrig bliva stur!
Men när politiker ständigt hänvisar till henne som en själsfrände blir det bara konstigt. De är ju inte en revolt mot makten, de ÄR makten. Och deras kärlek till Pippi känns lika avslappnat naturlig som Prussiluskan på skateboard.
Om detta valår inte ska bli helt outhärdligt behöver vi genast införa en Pippi Långstrumps lag: En politiker får endast – endast! – nämna Pippi om hen samtidigt nämner två andra kvinnliga förebilder och två andra viktiga litterära verk samt på inga villkors vis använder ordet ”stark”. Tack på förhand.
