Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Lyssna på skeptikerns röst

Baksidan av den svenska trendkänsligheten är föraktet för gammal kunskap. Det kan ha spelat in i tragedin kring Thomas Quick.

Den sista repliken är ­naturligtvis inte fälld i den tragiska pjäsen om Thomas Quick.
Tisdagens specialsändning av ”Veckans brott”, som var vigd åt härvan, lär inte bli slutpunkt. Däremot kan den tjäna som varnande exempel på den tidsandans massiva kraft som kan slita med sig ett samhälle som en tsunami och orsaka lika mycket skada.

Sändningen bestod till största del av Dan Josefssons tv-reportage som han producerat samtidigt med sin bok ”Mannen som slutade ljuga”. Det är historien om sekten på Säter; en liten krets av terapeuter som tagit mycket stort intryck av den karismatiska analytikern Margit Norell.

Norell, och de som inspirerats av henne, trodde intensivt på teorierna om bortträngda minnen, alltså att en människa som utsätts för övergrepp i barndomen kan skjuta undan dessa minnen till slutna rum i själen. Norell ansåg dessutom att en gärningsman kunde ”återgestalta” minnena genom att själv begå övergrepp.

Sture Bergwall/Thomas Quick har i ”Studio ett” beskrivit sin behandling. För att få tillgång till a-laget av Säterterapeuter erkände han ett brott han aldrig begått. Terapeuten nystade fram ett korresponderande övergrepp i Bergwalls barndom. Bergwall hittade på en annan barndomskränkning han utsätts för – vilket terapeuten menade måste ha lett till nya brott, som Bergwall så småningom erkände.

Teorierna om bortträngda minnen har ställt till stor skada. I Sverige, USA och flera andra länder grasserade för ett 30-tal år sedan en rättegångs­feber där människor anklagades – och dömdes – för de mest skräckfilmsliknande brott. Dessa hade uppdagats inte medelst traditionellt polisarbete utan genom att någon, kanske ett barn, släkting eller granne till den åtalade, börjat ”minnas” saker i terapi.

Många av de vittnesmål som lades fram, och accepterades i rättegångarna, har sedan dess tagits tillbaka. De påstådda brottsoffren som bildligt talat letts fram till domstolsskranket av sin terapeut har fått leva med att deras utsagor bidragit till att oskyldiga anhöriga dömts till långa fängelsestraff.

Teorierna om bortträngda minnen tycks ha en hel del som talar för sig. De har ett tydligt barnperspektiv; subjektet är till och med ibland spädbarn. De är spektakulära och därmed mycket mediala. Och inte minst, de var trendiga och fick stöd av forskare som ansåg sig representera framtidens kunskap.

”Det som verkligen gör att idiotidéer får fäste i Sverige är om de kan förgyllas med vetenskap”, skriver Johan Hakelius i en krönika i Affärsvärlden den 22 oktober. Hakelius talar om vad han kallar ”kunskapsöverföringens ekologi”, en syn på kunskap som något som sakta växer fram från generation till generation.

Jag tror att vi har stor anledning att fråga oss om inte vi svenskar är ungefär världssämst på att tillgodogöra oss denna varsamma, någon skulle säga konservativa, syn på kunskap. När Sverige berömmer sig av att vara vaket och öppet för internationella trender kan det vara just detta som är den svarta baksidan. Vi tycks stå ständigt beredda att kasta några hundra års erfarenheter i Östersjön så snart någon ny lämplig ism korsar våra gränser.

I fallet Quick är en av de många märkliga detaljerna att teorierna om bortträngda minnen då var på reträtt i övriga världen. Både i tisdagens tv-sändning och i P1:s ”God morgon världen” från augusti intervjuas den amerikanska psykologen Elizabeth Loftus, en av teorins kritiker. ”Vad hände med era skeptiska röster?”, säger hon i radioinslaget. ”Varför lyssnade ingen på dem?”

Ja, varför? Var fanns de skeptiska rösterna? I stället för att analysera hur rimligt det var att mördare förträngde sexövergrepp de utsatts för och sedan gestaltade dem decennier senare satt vi journalister i rättegångssalen och skrev om hur vi såg ondskans ansikte, och liknande kioskdeckarformuleringar.

”Det var inget systemfel”, sa Leif GW Persson i ”Veckans brott”, åsyftande att det var en samling individer i Sätersekten snarare än den svenska rättsstaten som skapade skandalen Quick. Jag håller inte med. Det är ett systemfel, men det består i att kritiska röster systematiskt förtigs och gammal erfarenhet förkastas, bland annat genom att vi i medierna gärna går hand i hand med de forskare som har de mest spektakulära, inte de rimligaste, resultaten.

I stället för ett pågående samtal, intellektuellt och prövande, tar en samling ivriga ikonoklaster över rummet, mer än redo att skratta ut den stofil som vågar påstå att det finns något värde i det som våra föräldrar höll för sant.

Ja, jag är förstås löjligt efterklok. Men ju mer vi respekterar kunskapsöverföringens ekologi, desto mindre blir behovet av efterklokhet.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.