Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Demokratins dödsryckningar i Venezuela

Other: Ariana Cubillos/AP

Söndagens venezolanska folkomröstning lär inte ändra något. Nu står diktatur för dörren.

En gång i tiden dog demokratier oftast en snabb död. Fram till 1990-talet var den vanligaste orsaken en kupp. Soldater intog tv- och radiohus, den folkvalde ledaren sköts eller skickades i exil och regimskiftet var överstökat på ett par timmar eller dagar. 

Militärkupper sker så klart fortfarande. Men nu för tiden är folkstyrets död ofta en utdragen process. Och i stället för generaler är det ofta presidenten själv som håller i mordvapnet.

Folkvalda ledare med auktoritära böjelser ogillar den maktdelning och de konstitutionella begränsningar som är en del av varje modern demokrati. Och ger sig därför på de fria medierna, de oberoende domstolarna och den lagstiftande församlingen.  

Redan 1997 i en artikel i tidskriften Foreign Affairs myntade Fareed Zakaria begreppet "illiberala demokratier". Det handlade om länder där ledarna visserligen valdes i mer eller mindre fria val, men där gränserna för deras makt var små.

Några år senare publicerade statsvetarna Steven Levitsky och Lucan Way en artikel som analyserade framväxten av vad de kallade "competitive authoritarianism". I dessa fall var inte bara gränserna för presidentens makt svaga, utan de använde den också på ett sådant sätt att valen knappast kunde beskrivas som fria och rättvisa. 

I dag finns många länder som kan beskrivas med någon av de två termerna. Dit hör bland annat Putins Ryssland och Erdogans Turkiet. Men länge har utvecklingen i Venezuela utgjort det tydligaste exemplet. 

När Hugo Chávez valdes till president 1998 var landet Latinamerikas äldsta demokrati. Väl vid makten skred han snabbt till verket. Ställd mot ett parlament där han saknade majoritet kallade Chávez till ett särskilt konvent för att skriva om författningen. På det sättet fick han chansen både att flytta makt till presidentpalatset och kasta ut oppositionella ur den lagstiftande församlingen.

Efter ett misslyckat kuppförsök 2002 stärktes kontrollen ytterligare. Militären fylldes med lojalister. 

Chávez hade god hjälp av en oljeboom. Frikostiga bidrag direkt från presidenten kombinerat med alltmer statskontrollerade medier ruckade spelplanen kraftigt till regimens fördel i val och folkomröstningar. 

Nicolas Maduro, som tog över när Chávez avled i cancer 2013, har saknat sin företrädares tur med oljepriserna. Efter att de halverades avmaskerades chavismens ekonomiska haveri. Inflationen är minst tresiffrig. Basvaror och mediciner saknas.

Maduro är så impopulär att han inte ens kan vinna val om han fuskar. Regeringen förlorade parlamentet 2015 och flera tongivande chavistas har övergivit presidenten. 

Det var därför regionvalen som skulle ha hållits förra året ställdes in och oppositionen förnekades den folkomröstning om presidentens mandat som konstitutionen ger dem rätt till efter att ha samlat in namnunderskrifter motsvarande 1 procent av vallängden. 

Det är också därför Maduro har kallat till ett nytt konvent som ska göra förändringar i landets grundlag. Därmed kan han såväl avlägsna de val han inte kan vinna som det parlament han inte kontrollerar.

Valet till denna församling hålls den 30 juli. Hårt kontrollerat av presidenten och hans kotteri, och där ett stort antal representanter allokeras till olika regimkontrollerade organisationer, kan det inte på något vis beskrivas som demokratiskt.

I söndags arrangerade därför det av oppositionen kontrollerade parlamentet en folkomröstning om författningskonventet. Det lockade sju miljoner väljare till urnorna. Över 95 procent röstade nej.   

Sådana siffror i en folkomröstning som inte var sanktionerad av valmyndigheten vittnar om missnöjet med Maduro. Och oppositionen hoppas att den ska bli en vändpunkt. 

Det framstår tyvärr som otroligt. Så länge militären – tätt sammanbunden med regimen genom åratal av gemensam korruption – håller presidenten under armarna är det svårt att flytta på honom.

Risken är också stor att våldspiralen landet befinner sig i accelererar. De månadslånga protesterna lär bli intensivare. Och regimen har hittills reagerat med växande brutalitet. 

I stället för en vändpunkt är det troligt att folkomröstningen utgör en demokratisk dödsryckning. Går Maduros konvent av stapeln kan vi definitivt skriva det venezolanska folkstyrets dödsruna. 

Då kan landet inte längre beskrivas som vare sig en illiberal demokrati eller "competitive authoritarian". Till slut duger endast ordet diktatur. 

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.