Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-12 19:02 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/signerat/martin-liby-troein-svensk-vanster-far-mig-att-sakna-marx/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Martin Liby Troein: Svensk vänster får mig att sakna Marx

Illustration: Magnus Bard

Ekonomiska liberaliseringar sedan 1970-talet är inget unikt svenskt fenomen. Och de har inte bara ökat klyftorna, utan också gjort oss rikare.

Längst ner i den lägenhetsbyggnad i Boston där jag bodde fram till början på juli ligger ett australiskt kafé. På väggen hänger, bland vägskyltar som varnar för kängurur, förstasidan på en av Sydneys morgontidningar från den 13 december 1983. ”A brave new world” lyder rubriken högst upp: Landet har slopat sina kapitalkontroller, den australiska dollarn flyter fritt. En skön ny värld välkomnas med lika delar skräck och förtjusning.

Jag tänker på den rubriken när jag läser sociologiprofessorn – och tunge marxistiske teoretikern – Göran Therborns ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”. 

Det senaste året har den fackföreningsägda tankesmedjan Katalys kartlagt Sveriges ”nya klassamhälle”. Therborns politiska essä utgör en syntes av projektet.

Therborn har två teser. Den första är att Sverige i dag är ett ”Västeuropas Sydafrika”, karakteriserat av djupa ekonomiska klyftor och korruption. Den andra är att allt djävligt började 1976. Då avlossades startskottet för ett ideologiskt drivet reformprojekt, som fördjupades de följande decennierna, i vilket liberaliseringen av kapitalmarknaderna utgjorde den centrala delen. 

För den tyske tänkaren var förändringar av produktionsmedlen boven i dramat. För den svenske marxisten heter skurkarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink.

Det känns märkligt att skriva, men när jag läser Therborn saknar jag Marx. Ingenstans fångas den historiska materialismen mer kärnfullt än i hans kommunistiska manifest: industrialiseringen, borgarklassens framväxt, jakt på vinst och nya marknader, en politisk ordning som skyddar dess intressen. Politik som konsekvens av skiften i den ekonomiska strukturen.

För den tyske tänkaren var förändringar av produktionsmedlen boven i dramat. För den svenske marxisten heter skurkarna Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink. Socialdemokraternas kanslihushöger omfamnade de ”nyliberala doktrinerna” och var skyldig till reformerna av kapitalmarknaderna. 

Therborns historieskrivning hade varit lättare att köpa om Sverige var unikt. Men liberaliseringsvågen sköljde över hela världen vid samma tidpunkt. Över Sverige och Australien. Vi steg alla in i denna sköna nya värld tillsammans. 

Det var knappast en slump att globaliseringen, som vi oftast kallar den här processen, började just då och svepte med sig i princip hela världen. Någonting förändras där, årtiondet kring 1976, i de materiella förhållandena, någonting som sedan dess skiftat viktiga intressen i riktning mot liberaliseringar och som gjort vissa ideologiska omprövningar mer attraktiva. 

Men Therborns smala fokus på Feldt, Åsbrink & co, ”superstrukturens ideologibärare”, betyder att han ignorerar hur dessa förändringar formade och fortfarande formar politiska aktörers intressen och manöverutrymme, vilken alternativ politik som både är rätt och möjlig. Han ritar ingen karta över vår sköna nya värld.  

Svårköpt är inte bara Therborns förklaring till hur Sverige blev som det blev, utan också hans beskrivning av hur det är. Det är sant att den ekonomiska ojämlikheten har ökat mer här än i andra OECD-länder sedan 80-talet. Men det beror på att vi påbörjade resan från en position med så oerhört små skillnader. 

Viktigast av allt: Även om liberaliseringen – och den globalisering den tillåtit oss att delta i – har gynnat vissa grupper mer än andra har den gynnat alla. På det sättet skiljer Sverige sig från till exempel USA. Välfärdsstaten har fördelat vinsterna. 

Therborn lägger mycket vikt vid privata aktörers inträde på välfärdsmarknaderna och deras band till politiken. Men faktum är att när det gäller den ekonomiska ojämlikheten är det en bisak, inte huvudsak. 

Till skillnad från socialister tycker inte liberaler att ekonomisk ojämlikhet per definition är fel. Ofta reflekterar den skilda livsval och skapar nyttiga incitament. Men för djupa klyftor försvagar den sociala rörligheten och riskerar att skapa maktobalanser. Dessutom ger de upphov till missnöje. Det är ett skäl till populismens uppsving.

Ojämlikheten i Sverige är fortfarande mycket mindre än i exempelvis USA, där den nått sådana nivåer att liberaler med fog oroar sig. Men precis som Therborn noterar lär globaliseringen och andra megatrender som ökar klyftorna – till exempel digitaliseringen – tillta. Även svenska liberaler kommer att behöva en bättre karta för att navigera i vår sköna nya värld.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.