Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Hatet får inte tysta oss

Allas rätt att uttrycka sig är en förutsättning för demokratin. Nu hotas de båda och journalisterna står i frontlinjen.

År 1766 fick Sverige världens första tryckfrihetsförordning. Även om lagen som sådan var unik drevs den igenom i en tid då gamla auktoriteter och tankesätt utmanades över hela västvärlden.

Efter 250 år av någorlunda stadig framgång för yttrandefrihet och demokrati hotas de nu på allt fler platser. Det stora hotet mot yttrandefriheten i västvärlden är dock inte längre att kungen ska beslagta tryckpressarna, utan hat och trakasserier.

På torsdagen arrangerade Svenska institutet och Fojo ett seminarium om näthat mot kvinnliga journalister med SVT:s tidigare USA-korrespondent Erika Bjerström, Al-Jazeeras Jamela Alindogan och Yles grävande reporter Jessikka Aro. De vittnar alla om en vardag med kommentarer om allt från utseende till uppmaningar att begå självmord.

När Guardian förra året gjorde en undersökning av hatkommentarerna till tidningens artiklar visade det sig att åtta av de tio journalister som fick ta emot mest var kvinnor.

Hatet handlar så klart inte bara om deras kön, utan också om vad de skriver. Aro blev utsatt för massivt näthat efter sina avslöjanden om rysk propaganda i form av så kallade trollfabriker. Syftet är att skrämma henne till tystnad.

Tyvärr är kampanjen mot henne bara en del av en större trend. Makten tillhör i dag dem som förstått vikten av att dominera det nya medielandskapet. Filippinernas president Rodrigo Duterte var liksom Trump en politisk nykomling som vann presidentvalet med hjälp av sociala medier.

De är båda ständigt kontroversiella i sina uttalanden, och genererar därför alltid klick. Det har lett till att de dominerat traditionella medier som försöker anpassa sig efter ett nytt medielandskap, men också att de kan få ut sitt budskap även utan journalister. Den granskande makten är i deras ögon antingen nickedocka eller fiende.

I Filippinerna har Duterte-anhängare startat sociala medier-kampanjer som ”Don’t trust the presstitutes” och ”Dear international media stop destabilizing the Philippines”.

På andra sidan Stilla havet är den nyvalde presidenten redan ökänd för sin hårda ton mot journalister. Att en politiker uttalar sig på det sättet är illa i sig, men sprider sig också ut i befolkningen. Erika Bjerström berättade att hon blev tillsagd att ”fuck off” då hon försökte intervjua Trumpsupportrar efter valvakan, något hon aldrig tidigare varit med om i ett USA där människor i allmänhet är trevliga och vänligt inställda till journalister.

Också i Sverige har det kommit oroande tecken på att stödet för yttrandefriheten och demokratin inte är så grundmurat som vi trott. Senast i raden är uttalanden från Sverigedemokraternas Björn Söder i en debatt med Liberalernas Birgitta Ohlsson ("P1-morgon" 30/11) .

Inom akademin har det länge varit en allmän sanning att länder som blivit stabila demokratier förblir så. Detta synsätt utmanas dock i en ny undersökning av Harvard-forskaren Yascha Mounk. I en intervju med New York Times (29/11) berättar han att många av västvärldens folkstyren visar tecken på att försvagas. Andelen som tycker att det är viktigt att leva i en demokrati minskar och stödet för auktoritära rörelser ökar. Det gäller även i Sverige.

”Post-sanning” har blivit utnämnt till årets ord av Oxford dictionaries och de etablerade mediernas kris har fått många att fråga sig om det finns en framtid för journalistiken. Utsikterna ter sig ungefär lika ljusa som en decembertorsdag klockan 15.35.

Men fördelen med decembermörkret är att man kan tända julbelysningen. Det går att bemöta hat och osanningar. För att det ska vara möjligt måste etablerade medier för det första finnas där medborgarna är, både fysiskt och på nätet. Aro berättade exempelvis att Yle nått framgång med sin nya avdelning som gör public service-nyheter i ett sociala medier-format. Alindogan och Bjerström pratar om vikten av att ge röst åt dem som inte hörs i den allmänna debatten, för att undvika en ny överraskning likt Brexit eller Trump.

För det andra måste journalister kämpa på och varken låta hot eller klickjakter styra vad vi skriver om. Något som är lättare sagt än gjort när epostkorgen fylls av tillmälen och framgång mäts i antal retweets.

Hur nyheter sprids är svårt att göra något åt, men hoten mot journalister och andra som yttrar sig kräver kraftfulla åtgärder från politiskt håll.

Mycket har hänt sedan 1766, men yttrandefrihet är fortfarande en fråga om makt och jämlikhet.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.