Idrotten anpassar sig efter publiken. Men arrangörerna borde tänka på vem som inte kommer till arenan, skriver Matilda Molander.
Varför får inte tjejer sitta på läktaren på fotbollsmatcher? Det frågade en fyraårig flicka sina föräldrar efter att ha sett fotbolls-EM på tv.
Debatten brukar handla om att det saknas publik på Damfotbollsmatcher. Och vid en närmare titt på sändningarna från herrmatcher upptäcker man att det där är så glest med kvinnor i publiken att flickans fråga verkar berättigad.
Eftersom fotboll är en av de största sporterna hos både flickor och pojkar i vårt relativt jämställda land kan publikens sammansättning knappast bero på att idrotten i sig inte intresserar kvinnor.
Nej, svaret på gåtan står att finna någon annanstans.
Också bland fotbollskommentatorerna är männen i majoritet, även om en del kvinnor på senare år släppts in. Claudia Neumann kommenterade som första kvinna någonsin ett herr-EM i tysk tv tidigare i somras och fick då ta emot en våg av sexistiska kommentarer. I ett DN-reportage i måndags som tog upp flera exempel på hur illa idrottskvinnor behandlas, berättades att det svenska landslaget under dam-EM 2013 blev kallade både ”lesbiska horor” och ”fula kossor” i sociala medier.
Med tanke på det vidriga sätt som kvinnor blir bemötta i fotbollsvärlden är det föga förvånande om vi inte känner oss välkomna som åskådare.
Professionell idrott är beroende av publiken för sin finansiering och klubbarna gör därför vad de kan för att åskådarna ska bli så nöjda som möjligt. Eftersom männen alltid utgjort majoriteten av fotbollspubliken är det kanske inte så konstigt att sporten i sin helhet domineras av samma kön. Manliga supportrar vill se manliga spelare göra mål som kommenteras av manliga kommentatorer. Damfotbollen passar inte in i mallen och döms ofta ut som tråkig.
Det här resonemanget förefaller kanske allt för förenklat. Det finns faktiskt många andra sporter som har kvinnliga utövare, och ändå lockar manlig publik.
Det är helt sant. Inte minst de olympiska spelen har många idrotter med kvinnliga stjärnor. Som av en händelse täcker de kvinnliga atleternas kläder i flera sporter inte mycket mer än det väsentligaste. Det kan mycket väl vara bekvämt och bra med tanke på luftmotstånd. Men det är ändå lite märkligt att fysikens lagar inte verkar påverka idrottsmännen på samma sätt. Ett exempel är höjdhopp där det av någon anledning oftast går lättast att ta sig över ribban i en åtsittande sportbikini för kvinnor, och i linne och fladdriga shorts för män.
I DN-reportaget berättar OS- debutanten och bordtennisspelaren Matilda Ekholm hur tävlingsarrangörer ibland helt sonika retuscherar bilder på henne för att hon ska se mer kvinnlig ut.
Arrangörerna och förbunden i de här sporterna verkar ha gjort vad damfotbollen inte gjort; anpassat idrotten efter vad (den manliga) publiken vill ha.
Åskådarna är nödvändiga för idrottens finansiering och som man får lära sig redan i första kursen i marknadsföring, är det oftast billigare och lättare att få redan existerande kunder att konsumera mer, än att locka nya kundgrupper.
En närliggande historia med en i huvudsak manlig kundgrupp är ”Ghostbusters”-filmerna. När det nu skulle spelas in en fortsättning lät regissören Paul Feig hjältarna vara kvinnor: ”Jag menar vem bryr sig om det är en man eller kvinna?”
Uppenbarligen väldigt många.
Filmen fick redan för flera månader sedan urusla recensioner av användarna på den globala filmsajten Imdb. Saken var bara att ingen av ”tittarna” sett filmen, den hade nämligen premiär förra veckan. I sociala medier har de kvinnliga huvudrollsinnehavarna överösts av hatiska kommentarer.
Publik och utövare samspelar på alla arenor. Publiken uppmuntrar det den tycker om och ratar det den inte gillar. Utövarna försöker att tillfredsställa publikens behov. Resultatet är en spiral som kan vara positiv eller negativ. Inkluderande eller utestängande.
När man säger att man tillgodoser vad publiken vill ha måste man fundera över vilka som inte står i publiken, och varför de inte vill komma och titta.
Det är lovvärt att en Hollywood-regissör vågar utmana föreställningar om vem en komedifilm ska rikta sig till. Stora idrottsorganisationer som Sveriges olympiska kommitté eller fotbollsförbund borde följa deras exempel och göra mer för att idrotten ska vara för alla.
Annars står man där med en fyraåring som undrar varför tjejer inte får titta på fotboll.