Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Mer en fråga om hur än vad

6 630 personer har i skrivande stund undertecknat Läkaruppropet. Men vad är det de är för egentligen?

Vännen C var i upplösningstillstånd. På sjukhuset där hon arbetade som överläkare i bröstcancerkirurgi hade ledningen fimpat läkarsekreterarna och ersatt dem med en röststyrd dator. Tidigare hade C dikterat sina operationsberättelser, läkarsekreterarna skrivit ut dem, och vips hade de funnits där i journalen.

Nu skulle hon alltså muntligen redogöra för en dator för vad som skett i operationssalen. Det var bara det att datorn hade lite problem med C:s dialekt. Missförstånden kunde vara avgörande. ”Tumör” kunde om det ville sig illa bli typ ”humör”. Och felen fanns i var och varannan mening.

De digitala missförstånden gick förvisso att justera manuellt. Men, frustade min rasande väninna: Är det rimligt att jag ägnar mer tid att prata om det jag gjort än att göra det jag ska göra?

Det här var i och för sig i Norge och ett antal år tillbaka. Men jag är övertygad om att många, även utanför sjukvården, känner igen sig. Tömma papperskorgar, städa rummen, boka resor, fylla i tjänstgöringsrapporter, fixa skrivaren. Mindre och mindre tid ägnas åt de huvudsakliga arbetsuppgifterna, mer och mer åt det som någon annan med hälften så hög lön skulle kunna göra.

Det kallas rationalisering men är snarare ett resursslöseri av megamått. Först satsar vi miljoner på att utbilda våra läkare för att sedan låta dem sitta och sortera provsvar.

Det här är en av förändringarna på ­arbetsmarknaden under senare år. Men den berörs inte i det så kallade ­Läkaruppropet (upprop.nu/VVGV). Där talas förvisso om den stora administrativa bördan. Men uppropet nämner inte att organisationen slimmats, att vården alltjämt är jämförelsevis byråkratisk och ineffektivt organiserad eller att vi i Sverige möjligen är överdrivet fixerade vid att dokumentera allt.

Felet är i stället, enligt initiativtagarna Märit Halmin och Lollo Makdessi, att ”vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion i stället för på patientens behov”. Och att ett system som fokuserar på produktion ofta står ”i motsättning till patientens bästa”.

Lösningen, enligt uppropet, är ”en sjukvård som styrs utifrån patientens behov”. Alla som är emot kan väl räcka upp handen. Låt mig gissa att det blir rätt glest med nävar.
För den brännande frågan för svensk sjukvård är inte ”vad”. Den är ”hur”.

Den köp-sälj-modell, som i Stockholm drivits längre än på många andra håll i landet, är tveklöst behäftad med en rad nackdelar. Vi har här på ledar­sidan skrivit otaliga artiklar om konsekvenserna av denna valfrihets- och tillgänglighetsfundamentalism.

Men det uppropsmakarna glömmer, eller är för unga för att komma ihåg, är att resan mot denna ytterlighet inom vården gått från en annan ytterlighet. Dagens system, där alla (men helst de minst sjuka) är välkomna överallt för aldrig så småttiga åkommor ska jämföras med det som rådde innan DRG introducerades under 1990-talets början. Då var inga välkomna någonstans för någonting.

Jag överdriver. Men faktum är att vi som arbetade i vården under den gamla planekonomiska tiden i många fall agerade mer som militanta revirpoliser än ömsinta vårdgivare ”styrda utifrån patientens behov”.

Det som styrde oss var i stället folkbokföringsort. Första frågan var ofta om den vårdsökande egentligen inte hörde till något annat sjukhus eller – kort och gott – bara var någon annans ansvar. Psykiskt sjuka missbrukare skyfflades hänsynslöst utan en tanke på ”patientens bästa” mellan den landstingsdrivna psykvården och den missbruksansvariga kommunen. Fy skam, fy skam – för ingen ville ha han.

New Public Management, ett samlingsnamn för den ekonomiska styrningen av vården som av kvinnorna bakom uppropet ses som den felande länken, är verklighet i många välfärdsstater. Däribland våra skandinaviska grannländer (DN 21/6). Att svenska läkare tillbringar minst tid i Europa med sina patienter kan därför rimligtvis inte förklaras av modellen.

Den svenska läkarkåren har redan långt innan det verkliga systemskiftet under 2000-talet presterat erbarmliga siffror vad gäller patientkontakt. 1998 var vi sämst i hela OECD. I USA och Danmark träffade läkarna mer än dubbelt så många patienter som de svenska doktorerna. De brittiska kollegerna hann med mer än tre gånger fler.

En undersökning från Malmö visade att 18 av läkarkårens 25 olika administrativa sysslor, enligt läkarna själva, skulle kunna delegeras (Dagens Medicin 14/6-12). Förutom att bekämpa de mest vulgära konsekvenserna av vårdens köp-sälj-system är det kanske dags att börja prata också om det orimliga i att alla ska göra allt, i stället för att var och en ska göra det som de gör bäst.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.