Det krävs inget sänkt kreditbetyg från Standard & Poor’s för att inse att den amerikanska ekonomin har problem. Men när beskedet kommer är det ändå dramatiskt.
Det är första gången någonsin som USA får en sådan varning, och den offentliggörs samtidigt som världsekonomin står inför risken att drabbas av ännu en allvarlig nedgång.
Standard & Poor’s säger egentligen inget nytt om USA. Men i rollen som inflytelserik budbärare kan institutet ändå framkalla betydande oro på marknaden och därmed en andra recession. Veckans börsfall visar hur skört det ekonomiska läget är, både i USA och i Europa.
Den amerikanska budgetuppgörelsen räddade i sista stund USA från att ställa in betalningarna, men de stora underskotten finns kvar och behöver förr eller senare tacklas.
Det verkligt intressanta med bedömningen från S&P är egentligen inte nedgraderingen av den skuldtyngda ekonomin utan den bistra värderingen av politikerna.
Utan omsvep konstaterar kreditanalytikerna att effektiviteten, stabiliteten och förutsebarheten i USA:s politiska system har försvagats.
Det är en omskrivning av den politiska kollaps som framför allt högerflygeln i det republikanska partiet orsakat. I en tid då USA mer än på länge behöver nationell samling och kompromisser har teapartyaktivister och andra delar av den amerikanska tokhögern spelat rysk roulett med landets ekonomi.
Syftet? Att bedriva utpressning mot president Barack Obama för att uppnå kortsiktiga ideologiska mål. Resultatet höll så när på att leda till en statsbankrutt innan presidenten fem i tolv lyckades göra upp med den republikanska kongressledningen. Det självpåtagna skuldtaket kunde lyftas.
Kompromissen var tänkt att avvärja en ny kris fast sammanfattade i stället Washingtons eländiga politiska tillstånd.
USA befinner sig till skillnad från Grekland och Portugal inte i någon akut skuldkris. Det finns många som fortfarande är villiga att låna pengar till den amerikanska staten till en fördelaktig ränta, trots att underskotten just nu är rekordstora. Något omedelbart behov av att ta bort dem finns därför inte; tvärtom skulle dramatiska offentliga nedskärningar bara riskera att trycka ned ekonomin i ett svart hål.
Utmaningen är i stället långsiktig. Den ligger i att visa för omvärlden och de egna invånarna att det finns en plan med brett politiskt stöd för att på sikt kapa underskotten, och därmed återvinna förtroendet.
Problemet är att budgetuppgörelsen kom väldigt sent och knappast var trovärdig. Den innehöll exempelvis inte något kortsiktigt eller långsiktigt beslut om att höja skatterna, trots att de flesta seriösa ekonomer påpekat att det behövs mer intäkter för att täcka hålen i statskassan.
Det republikanska partiet har förvandlat skattefrågan till en religiös trossats. Du skall aldrig någonsin höja en enda skatt, lyder deras motto. Samtidigt är skatternas andel av BNP i dag lägre än på Ronald Reagans tid och bland de lägsta i den rika världen, enligt beräkningar som Financial Times kolumnist Martin Wolf nyligen redovisade.
När USA behöver pragmatism drabbas landet i stället av rabiata ideologer, som redan åsamkat världens supermakt stor skada.
En mild motsvarighet till denna fixering finns bland europeiska politiker – den tyska förbundskanslern Angela Merkel inräknad – som hårdnackat vägrat att gå med på en pragmatisk lösning av den europeiska skuldkrisen. Tyska banker och tyska skattebetalare ska inte på något sätt betala för den grekiska oredan, resonerar man, oavsett vilka katastrofala följdkonsekvenser som oron kan framkalla.
Återigen är det brist på politiskt ledarskap som förvärrar problemen.
Den stora risken nu är att marknaden inser att Washington lider av teapartysjuka och att omvärlden som en konsekvens börjar sälja dollar i stor skala. Det skulle i så fall kunna resultera i ett mardrömsscenario: en kollaps för dollarn som orsakar kraftig inflation samtidigt som USA:s ekonomi backar. Stagflation kallas denna ekonomiska huvudvärk, väl känd från 1970-talets krisår.
Barry Eichengreen, en av världens ledande experter på finanskriser, konstaterar att den amerikanska centralbanken i det läget blir bakbunden. Federal Reserve skulle vilja höja räntan för att motverka inflationen, men förhindras att göra det eftersom ekonomin då trycks ned ytterligare.
För tjugo år sedan drabbades Sverige av sänkt kreditbetyg i samband med 90-talskrisen. Det tog ett decennium av tuffa politiska beslut för att återvinna förtroendet i omvärlden och återställa balansen i ekonomin. Det var en mycket skakig resa.
Om det amerikanska politiska systemet, och för den delen även det europeiska, klarar samma utmaning vet ingen.
Det enda vi med säkerhet vet är att den globala maktförskjutningen från USA och EU mot Kina inte tagit någon paus. Den fortgår steg för steg och har om något snabbats på av krisen.
Standard & Poor’s underbetyg åt den amerikanska ekonomin är ett underbetyg åt västvärldens politiska ledning, som deprimerande nog får kommunisterna i Peking att framstå som ansvarsfulla.