Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Operation självförverkligande

Moderskulten har skapat en osund fixering vid Projektet Barn. En egen avkomma blir ett medel för självförverkligande och inte nödvändigtvis ett uttryck för längtan att vara nära ett barn.

Herregud, utbrast mannen vid middagsbordet: ”Det måste väl finnas andra sätt att finna mening i livet än att skaffa barn?”

Händelsen utspelade sig för flera år sedan och mannens invändning kom efter att åtskilliga av oss andra i middagssällskapet, så där lagom rödvins­emotionella, fastnat i diskussioner om det fantastiska med att få bli föräldrar.

Mannen är en nära vän och jag visste var han stod i barnfrågan sedan långt tidigare. Och nej, han vill inte alls innerst inne. Och nej, han kommer inte att ändra sig med tiden. Han. Vill. Inte. Ha. Barn.

Barnalstringskulturen har blivit så dominerande att frivilligt barnlösa brukar få stå ut med att få sina motiv ifrågasatta. Inte minst gäller det kvinnor. Barn betraktas, inte minst bland storstädernas medelklass, som kronan på verket i ett för övrigt framgångsrikt liv. Vad som är vad i denna sammanflätning av natur och kultur är sannerligen inte lätt att veta. Men jag tror att den fixering vid moderskulten som vi ser i dag åtminstone delvis handlar om perfektion och självbild snarare än en faktisk längtan att komma nära ett barn.

Många av oss har gott om barn runt omkring. Och många av oss har möjligheten att utveckla egna relationer med något av dem. Men nej, det är ju inte riktigt samma sak. Eget, ska det vara.

En av alla dessa som gått all-in för att bli mamma är vetenskapsjournalisten Marie Granmar. I sin bok ”Operation barn” berättar hon hur hon 39 år gammal och singel påbörjade sin barnresa. För hennes del skulle den ta många år och gå via insemination, en fertilitets- och hormonutredning, internationell adoptionskö, äggdonation och till sist en embryoadoption.

Det måste vara den första text jag läst om barnlängtan och ett barn som faktiskt föds som inte resulterar i minsta lilla tår. I stället blir jag förbannad. Språket är stumt, försöken till analys ofattbart ytliga och självfixeringen närmast astronomisk.

Försöken att bli gravid beskrivs följaktligen i termer av projekt. I detta barnprojekt tycks hon ha svårt att skilja sina egna behov från andras. När idén om adoption börjar slå rot, men långt innan något faktiskt barn är aktuellt, tänker hon så här: ”Ett litet mörkhyat barn vände sina glittrande ögon mot mig och sa ’mamma’. Jag ville åka och hämta barnet nu på en gång! Inte låta det vänta en dag till på det hemska barnhemmet.”

Marie Granmar har googlat och upptäckt att det finns vissa som, precis som jag, invänder mot tanken på barn som en mänsklig rättighet. Vi avfärdas som personer som ”nog inte tycker särskilt mycket om barn”. Och hon deklarerar att hon inte kan köpa våra ”dumma argument”.

Själv har jag svårt med Marie Granmars argument om att allt som kan hjälpa barnlösa att få barn, från kommersiell ägghandel till surrogatmödraskap, är etiskt okomplicerat. Och att hon menar att det faktum att det går att adoptera barn och därmed klippa deras genetiska band är ett argument för att man ska kunna producera barn utan genetiska band.

Intressant är också hur Marie Granmar resonerar om att kärlek är överordnat biologiskt föräldraskap. Jag hade kanske kunnat hålla med henne om det inte vore för att hon sedan argumenterar emot sig själv. När Marie Granmar under sitt ”barnprojekt” träffar en man blir det plötsligt intressant att använda hans spermier. Men det faller. Bland annat för att det, enligt Marie Granmar, är ”mer rättvist” om ingen av de två blir genetisk förälder när nu inte båda kan bli det.

Åldersgränser för allehanda barnalst­rande ingrepp etiketteras som åldersdiskriminering. Marie Granmar beskriver en kontakt hon hade med en snart 50-årig kvinna, som redan hade en tonåring men som ”efter en separation kommit på att hon verkligen önskade ett barn till”. Ett lyxproblem, tänkte Marie Granmar först, eftersom kvinnan redan fått bli mamma. Men sedan: ”Hennes längtan efter barn kunde förstås vara minst lika stor som min, och när hennes tonåring snart flyttade hemifrån så skulle hon ju bli nästan barnlös igen”.

Jamenvisst. Och sedan när det andra barnet flyttar hemifrån och den då 70-åriga kvinnan tycker att livet är lite trist kan hon ju bara skaffa en unge till om en hamster eller bridge inte känns som något lockande alternativ. Såvida förstås hon inte redan hunnit dö ifrån sitt barn.

Nej. Det är inga mossiga familjeideal som gör att jag tycker att man ska vara i barnafödande ålder när man sätter barn till världen. I synnerhet om man gör det som ensamförälder. Det är för att minska risken för att barnet ska bli föräldralöst i förtid.
Klimakteriekvinnor gör bäst i att söka meningen med livet utanför livmoderssfären.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.