Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Mattias Karlssons retorik på marsch från 30-talet

Partiideologen Karlsson.
Partiideologen Karlsson. Foto: Roger Turesson

När partideologen talar om "ödet" och "seger eller död", och får medhåll av sin partiledare i ”Skavlan”, vårdar Sverigedemokraterna arvet från det tidiga 1900-talets högerextremism.

Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson tvingar mig ibland att tänka på Muminpappan. I ”Farlig midsommar” skriver han ett skådespel som får sin karaktär av ett monologiskt mässande: "Ödesnatten. Ödesnatten. Ödesnatten!”

Det är det bärande temat också i Åkessons och Karlssons föreställningsvärld. För några dagar sedan publicerade den senare ett uppmärksammat inlägg på Facebook där han slog fast att ”ödet” har utsett ”en liten skara patrioter” att föra ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”. Och då finns det bara två val: ”seger eller död”.

Ödeskampen. Ödeskampen. Ödeskampen.

Karlsson får i fredagens ”Skavlan” stöd av Åkesson som går i god för sanningshalten i partiideologens ödesmättade lägesbeskrivning.

Det är som vore det 90-tal igen. Då tågade Sverigedemokraternas ungdomsförbund i facklors sken och med fladdrande fanor till monumentet över de stupade vid slaget i Lund 1676. Ungdomsförbundets ordförande Jimmie Åkesson läste Tegnérs dikt om Karl XII, den unge hjälte som stod i rök och damm och drog sitt svärd från bälte und so weiter

SD månar om den ideologiska kontinuiteten

Vurmen för karolinerkitsch är en konstant i Sverigedemokraternas historia. Inte för inte lät Karlsson sitt blogginlägg illustreras av Gustaf Cederströms ”Regementets kalk” med fromt knäböjande karoliner.

SD vårdar sitt kulturarv och månar om den ideologiska kontinuiteten. Banden bakåt är starka. Arvegodset är lätt att känna igen. Ödet. Undergångshotet. Den allt avgörande kampen. Det är 1930-talets extremnationalistiska och fascistiska retorik som kommer marscherande i trekantshatt och kragstövlar.

”Svensk front. Kamrater, trumman går, / håll hårt om fanans stång,/ den sista striden förestår / emot marxismens tvång. / Det Sverige, som är ditt och mitt, /vår stolta kamp gör åter fritt / när vi ha kämpat ut.”

Så lyder den manande slutstrofen i ”De stålgrå”, Sveriges nationella ungdomsförbunds kampsång från 1933. SNU, då fortfarande formellt knutet till det dåvarande högerpartiet Allmänna Valmansförbundet,  hade entusiasmerats av nyordningen i Tyskland och skaffat sig egna ”kampgrupper” med grå skjortor (de bruna och svarta var redan upptagna).

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi  har i en artikel förlöjligat alla som ondgjort sig över Mattias Karlssons krigs- och kampretorik. Sossar och folkpartister (och, skulle jag kunna tillägga, landslag) kan ju också påstå sig kämpa och kriga och stå inför ”ödesval” och "ödesmatcher".

Förvisso. Men Sverigedemokraternas ledande företrädare placerar sig i en bestämd historisk kontext. Arpi kallar Mattias Karlsson "konservativ patriot". Vad blir han då själv? Nyttig idiot.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.