Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Slagborrar istället för böcker - biblioteken har ett identitetsproblem.

Får fortfarande plats. Men hur länge?
Får fortfarande plats. Men hur länge? Other: Magnus Hallgren

Ungdomsstök, sociala problem, människor som behöver hjälp med biljetter och bankärenden – allt ska folkbiblioteken sköta. Frågan är bara: vem ska då sköta bibliotekets jobb?

Finns det bibliotekarier som hatar böcker? Det finns i alla fall biblioteksanställda som tycker att böckerna tar för mycket plats på biblioteket.

En av dem intervjuades i ett biblioteksreportage i Sydsvenskan i söndags (28/1) och klagade över att det ”finns en sådan bokfetischism i yrkeskåren”.  Enligt reportaget skulle han helst vilja ”göra sig av med 75 procent av böckerna” på det områdesbibliotek i Malmö där han är verksam.

Det är en visionär ambition som man har svårt att överföra till andra utåtriktade kommunala verksamheter. Simhallen, till exempel. "Det finns en sådan vattenfetischism i yrkeskåren", suckar badmästaren. Han skulle helst se att tre av de fyra bassängerna torrlades.

Men folkbiblioteken har på senare år ivrigt letat efter andra verksamhetsfält och identiteter än de givna, de som ligger inbäddade i själva begreppet bibliotek, av grekiskans biblion och theke, bok och förvaringsutrymme.
Biblioteken vill inte vara nostalgiobjekt. De vill inte vara något som i första hand har funnits, och därför måste få fortsätta finnas. Biblioteken vill inte vara "bokmagasin" och "papperslager".

Biblioteken vill inte vara "bokmagasin

Allt det där kan man förstå. Men man får inte glömma att på papperet finns bokstäver. Böckerna kan lyftas ner från sina hyllor, öppnas och läsas. Därför behöver man strängt taget inte fundera över vad ett bibliotek är och vad det bör vara. Ett bibliotek är porten till en verklighet utan gränser, galax efter galax av möjliga världar. Biblioteket är en plats där varje människa kan bli något annat och någon annan än det och den hon trott sig vara tvungen att förbli. Man kan travestera en av Tomas Tranströmers mest älskade diktrader: I biblioteket öppnar sig valv på valv, oändligt.

Den biblioteksanställde man som suckade över "bokfetischismen" har en titel han själv inte gillar.  Han är "delaktighetsutvecklare", men skulle hellre vilja kallas "tillgänglighetsutvecklare". Hans arbetsplats, områdesbiblioteket, är ett slags bibliotekslaboratorium där man sysslar med allt möjligt. Jag orienterar mig via Malmö stadsbiblioteks sajt: ekologiskt kafé, kreativ verkstad, språkkafé och läxhjälp, samhällsvägledning. Man kan tydligen också låna hem verktyg: slagborrmaskiner och en reparationslåda för cykelreparationer.

Mycket av detta är förstås utmärkt, även om jag tycker att Clas Ohlson, Bauhaus och Jula kan utgöra fullt fungerande komplement till biblioteken vad slagborrarna anbelangar.
Om ett bibliotek nu inte är en plats för böcker, vad är det då?

Folkbibliotekens identitetsproblem belystes i söndags  inte bara i Sydsvenskan utan också i ett stort och mycket läst reportage i DN. Där berättades om hur biblioteket i Åmål tvingades stänga kvällstid på grund av stökiga ungdomsgäng. Den sortens stök har blivit allt vanligare runt om i Sverige. Så sent som i måndags ringde den ordningsvakt som placerats på biblioteket i Trelleborg till polisen därför att han inte kunde få bukt med ett bråkigt gäng barn i förpuberteten (Trelleborgs Allehanda).

På ett sätt blir man inte förvånad. Barn och tonåringar har alltid hittat platser där de har kunnat vara stökiga i grupp. Vid korvkiosken, i t-baneuppgången, i köpcentrumet. I dag tycks biblioteken ha blivit stökarnas nya favoritställe, möjligen på grund av att de andra platserna gjorts allt mer säkra för vuxenvärlden. Men biblioteksstöket tycks också vara symptom på mer djupgående samhälls- och biblioteksförändringar.

Reportagen i DN och Sydsvenskan handlade båda i grunden om folkbibliotekens nya påtvingade, men i viss mån också självvalda, identitet: den sociala hjälpgumman. Eller som Katharina Saltberg, verksamhetsansvarig på Åmåls bibliotek, uttryckte det i DN-reportaget: ”Vi är det gamla Sveriges sista bastion.”

Ungdomsgård, socialkontor, aktivistcentral, lekplats, blankettförråd,  servicekontor för alla som inte är delaktiga i den digitala världen, integrationsnav...

Om biblioteken ska göra allt som inga andra längre vill göra, vem eller vilka ska då göra det folkbiblioteken byggdes för att göra: demokratisera bildningen och göra bildningen till ett värn för demokratin?

 

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.