EU-valet blev ett haveri från såväl Moderaterna som Socialdemokraterna. Partiledningarna bör ta betäckning.
Det såg ut som en segerfest. Tjugo minuter före midnatt stod Stefan Löfven på Socialdemokraternas valvaka och höll tacktal, flankerad av sina närmaste. Alla applåderade och uttryckte entusiasm, inklusive partiledaren själv.
”Detta är en väldigt, väldigt stark valkampanj som vi har genomfört”, sade Stefan Löfven och efterlyste en ”bamseapplåd”. Gruppledaren Mikael Damberg log ikapp.
Frågan är om det var Socialdemokraternas siffror eller Moderaternas genomklappning som partiaktivisterna gladdes åt.
Stefan Löfvens första val som partiledare slutade med en röstandel på 24,2 procent. Det är inte bara en marginell försämring jämfört med företrädaren Mona Sahlins EU-val 2009, vid den tiden betraktat som ett praktmisslyckande. Det är det sämsta valresultatet för S på nationell nivå sedan den allmänna rösträtten infördes.
Till skillnad från Löfven dolde statsminister Fredrik Reinfeldt inte sin besvikelse över Moderaternas 13,7 procent. Men särskilt mycket av självkritik andades han inte: ”Vi har gjort en investering i det som är rätt”, sade Reinfeldt.
Tidskriften Fokus noterar i sitt senaste nummer att det nästan lät som på Bo Lundgrens och Carl Bildts tid. När Moderaterna misslyckas är det väljarna som missförstått partiets storhet, inte partiet som missförstått väljarna. Moderaterna har alltid rätt.
Det finns vissa likheter mellan S och M i detta val.
Båda partierna valde att satsa på toppkandidater – Marita Ulvskog och Gunnar Hökmark – som inte ens på 1990-talet fungerade som dragplåster. S och M tycktes i denna valrörelse mer inriktade på att lösa ett internt personplaceringsproblem än att välja företrädare med attraktionskraft.
En annan likhet mellan Reinfeldts och Löfvens partier är att ingetdera lyckades fånga upp väljarnas växande engagemang i frågor som miljö, jämställdhet, antirasism och invandring.
Den saken överläts i stället åt Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Sverigedemokraterna.
Bland de rödgrönrosa blev MP, V och Fi tillsammans större än S (27,2 procent jämfört med 24,2).
På den borgerliga sidan lyckades krisstämplade KD och C skaffa en marginal till fyraprocentspärren på ungefär 2 procentenheter.
Något i skymundan av feministernas framgångar stod SD för den enskilt största ökningen – partiet blev tre gånger så stort jämfört med EU-valet 2009.
Tendensen är europeisk. Runt om i EU åkte de stora, etablerade partierna på rejäla bakslag i söndags, samtidigt som populistiska och högerextrema rörelser gjorde historiska framryckningar. I Frankrike, Danmark och Storbritannien blev dessa partier störst i valet.
Ungefär 30 procent av platserna i EU-parlamentet kommer nu att intas av antietablissemangspartier, som i många fall förkastar de värden som bär upp det europeiska samarbetet. Debatterna i Bryssel riskerar att förvandlas till ett forum för populism och hets mot invandrare.
Utslaget på EU-nivå kan jämföras med det ukrainska presidentvalet, som hölls samma dag. Där samlade kandidater från ultranationalistiska Högra sektorn och högerpopulistiska Svoboda inte mer än knappt 3 procent av rösterna – tvärtemot den ryska propagandan om att Ukraina tagits över av nazister och antisemiter.
Den som letar efter fascism och främlingsfientlighet får snarare rikta blicken mot EU:s 28 medlemsländer, vars medborgare tydligt visat sitt missnöje med de senaste årens utveckling.
Skyhög arbetslöshet och obefintlig tillväxt blev populismens perfekta grogrund, kombinerat med ett EU som blottade sina brister under den ekonomiska krisen.
Att den kristdemokratiska EPP-gruppen nominerat Jean-Claude Juncker, som deltagit i varje EU-uppgörelse de senaste två decennierna, till ny ordförande för EU-kommissionen visar att det politiska krismedvetandet i unionstoppen är lågt.
Något måste ändras till det bättre, om inte systemet ska fortsätta att slå bakut i nästa EU-val.
Moderaterna och Socialdemokraterna fick symbolisera Sveriges bidrag till haveriet. Men det vore fel att avfärda söndagens EU-misslyckande som en isolerad händelse, utan relevans för höstens riksdagsval.
För svensk inrikespolitik visar EU-valet flera saker:
För det första håller regeringsfrågan på att segla upp som en rysare. Nio partier konkurrerar på allvar om mandaten i riksdagen, och om nuvarande trender håller i sig kommer de små partierna att växa på bekostnad av de stora.
Att bilda regering efter valet lär bli en övning i förhandlandets högre skola. För Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven gäller det då att ställa in sig på segdragna kompromisser och risk för låsningar. Den som förväntar sig en handlingskraftig ministär, fylld av förändringsvilja, kommer att bli besviken.
För det andra påminner EU-valet om att Moderaterna och Socialdemokraterna använder sig av föråldrade manus. De tycks fortfarande tro att väljarna betraktar överskottsmålet i statens finanser som vår tids ödesfråga, när helt andra ämnen kommit att prägla debatten.
Ledande europeiska tidningar kallar söndagens valutgång för en jordbävning på EU-nivå.
Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven har anledning att införskaffa seismologisk utrustning. Kraftiga rörelser i det partipolitiska landskapet dämpas inte med bamseapplåder.
