Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: Camerons EU-populism kommer att skada Sverige

Foto: Thabo Jaiyesimi

I Europa frodas nationalism och tankar på separatism. Idéerna närs av politiker som vill vinna kortsiktiga segrar.

Vissa minnesdagar hamnar i skymundan. Slutet på andra världskriget har alltid överskuggat Europadagen den 9 maj, även om båda händelserna bär ett tydligt släktskap.

I år råkade dessutom Europadagen, som firar tillkomsten av det som blev EU, sammanfalla med en syssling – det brittiska parlamentsvalet.

Släktskapen kan sammanfattas så här: det som blev Europeiska unionen växte fram ur lärdomarna av kriget – och valet i Storbritannien handlade återigen om landets komplicerade relation till EU.

Premiärminister David Cameron utlovade en folkomröstning om det brittiska medlemskapet. Nu lär en sådan komma, senast 2017, med tanke på valsegern. Det är som att historien ekar ända från Europasamarbetets födelse för 65 år sedan, då Frankrikes utrikesminister Robert Schuman på en presskonferens meddelade att man skulle inleda ett nytt slags samarbete med Västtyskland. Kol- och stålunionen var född.

De församlade journalisterna var förbluffade, berättar DN:s Brysselkorrespondent Annika Ström Melin i sin bok ”Europas svaga hjärta” (Dialogos 2014). Här skulle de två arvfienderna styra varandras kol- och stålunioner gemensamt, som ett första steg mot ett enat Europa. Nya krig skulle förhindras.

Beskedet var historiskt, men det var inte alla som köpte retoriken. I London blev premiärminister Clement Attlee rasande.

Han såg framför sig en fransk-tysk ”stålkartell” – ett närmast fientligt drag mot britterna, som själva hade nationaliserat sin kol- och stålindustri. De uttalade fredsambitionerna togs inte på allvar, skepsisen var utbredd.

Britterna kom senare att ompröva sin syn Europasamarbetet, men misstron gick inte att få bort. 

Det framväxande EU var inte deras projekt. Storbritannien hölls dessutom aktivt utanför av Frankrike. Två gånger under 1960-talet sade president de Gaulle nej till att låta britterna bli medlemmar.

Det dröjde till 1973 innan medlemskapet förverkligades och bekräftades i en folkomröstning. Någon harmoni uppstod dock aldrig mellan London och Bryssel.

Margaret Thatcher drämde på sin tid handväskan i förhandlingsbordet och krävde rabatt på medlemsavgiften. Labourledaren Michael Foot agiterade för utträde. Och med tiden växte den EU-kritiska opinionen i Torypartiet, något som på 1990-talet förföljde den dåvarande premiärministern John Major.

I det konservativa partiets kulisser konspirerade Margaret Thatcher med dem som vill driva partiet bort från det allt tätare EU-samarbetet. ”Nej, nej, nej” var hennes egna bevingade ord om tanken på ett federalt EU. Bryssel blev farsotens källa. 

Anti-EU-retoriken fick till slut konsekvenser, och började rymma sin egen destruktiva logik. David Cameron släppte anden ur flaskan redan före valet 2010, då han tog Torypartiet ur den konservativa EPP-gruppen i EU-parlamentet och utlovade en folkomröstning om det redan undertecknade Lissabonfördraget. 

Inför detta val höjdes insatsen ytterligare, ungefär som i poker, när Cameron satte Storbritanniens hela EU-medlemskap på spel.

Den godartade tolkningen är att David Cameron en gång för alla vill få medlemskapet bekräftat av väljarna och tvinga sitt parti att gå vidare. Premiärministern vill inte lämna unionen, säger han, bara omförhandla vissa villkor.

Problemet är att Cameron satt igång en process som han knappast kontrollerar – och som riskerar att påverka långt fler än Storbritannien.

Om britterna lämnar EU förlorar Sverige en viktig allierad. Att vara medlem i EU, utan att använda euron, blir ännu svårare. Utanförskapet understryks, inflytandet minskar.

Lämnar ett land EU ges garanterat luft åt fler separationstankar. Camerons retorik har redan inspirerat skottarna att lämna unionen med England. Med den ekonomiska krisen har grogrunden för sådana idéer varit god. 

Det är alltid någon annans fel att det går dåligt – Bryssels eller Londons. Och om man inte upplever att det går att påverka utvecklingen väcks lätt tanken på skilsmässa. Lojaliteten vittrar. 

Runt om i Europa finns ett liknande missnöje med centralmakten, även om den definieras på lite olika sätt. Nationalismen och stödet för främlingsfientliga partier frodas i samma mylla. 

Ibland finns också en önskan om att runda centralmakten. En del britter drömmer om ett tätare samarbete med USA, men kärleken besvaras inte riktigt. I Washington föredrar man att ha ett enat Europa som partner, vilket inkluderar Storbritannien, framför flera europeiska förhållanden.

Den svenska regeringens tal om en ”oberoende utrikespolitik” bygger på samma fromma förhoppningar om att ensam är stark i världspolitiken. Sanningen är att det svenska politiska inflytandet skulle minska radikalt om vi inte agerade genom EU-systemet. I förhållande till folkmängd påverkar Sverige oproportionerligt mycket i Europa.

Det brittiska förhållandet till EU är mer sårigt än det svenska, och har inte enbart skadats av Londons agerande.

Om Storbritannien varit med från den 9 maj 1950, då allt drogs igång, hade mycket varit annorlunda. Om den franske presidenten de Gaulle lämnat sin prestige och arrogans åt sidan skulle historien ha tagit en annan vändning. Om David Cameron inte behandlat utrikespolitik som inrikespolitisk taktik hade Storbritanniens egna tendenser till upplösning dämpats.

Historien är mer än en minnesceremoni. Vad politiska ledare väljer att säga och göra kan få djupgående konsekvenser, mer än vi anar i stunden.

Läs mer.Söndagskrönikor

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.