Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: En farlig medicin för ekonomier i djup depression

Spanien är Europas största krisekonomi. Det recept som euroländerna och Sverige skrev ut för landet byggde på en felaktig diagnos av krisen och har allvarligt fördjupat problemen.

Priserna på bostäder stiger kraftigt och människor överbelånar sig. En dag slutar spekulationsåren, bubblan spricker och det smäller i banksystemet. Om man tittar i backspegeln, vad kunde ett land som Spanien ha gjort för att undvika krisen?

Den frågan ställde i veckan Financial Times ekonomiske kommentator Martin Wolf. Hans svar, som finns publicerat på Wolfs blogg, ger ett viktigt perspektiv på eurokrisen.

Ty vad Wolf visar är att det fanns lite som de spanska politikerna hade kunnat göra för att förhindra överhettningen och den påföljande kraschen.

Tvärtemot den bild som fortfarande sprids hade Spanien överskott i sina offentliga finanser åren 2004–2007. Enligt Internationella valutafondens bedömning 2008 gällde detta även när man tog hänsyn till den goda konjunkturen. Själva budgetpolitiken hade alltså en nedkylande verkan på ekonomin, eftersom staten sparade, men denna dämpande effekt var långt ifrån tillräcklig.

Wolf konstaterar att det förmodligen hade krävts ett jättelikt statligt sparande för att på allvar få hjulen att snurra långsammare, något som naturligtvis var helt orealistiskt.

Ingen krävde heller en sådan exceptionell åtgärd. Strax innan krisen bröt ut fick den spanska regeringen i själva verket beröm från IMF för sin skötsel av finanserna. Landets statsskuld var som andel av BNP hälften så stor som i Tyskland – när euron föddes 1999 var den högre än i Tyskland.

Medan den spanska staten markant minskade sin skuld under eurons första decennium tog Tyskland nya lån och bröt mot budgetreglerna i EU:s stabilitetspakt (när Angela Merkel och Fredrik Reinfeldt beskriver orsakerna till eurokrisen brukar det låta tvärtom).

De goda spanska siffrorna hängde självfallet samman med att ekonomin gick på högvarv. Den var – i likhet med de andra sydliga ekonomierna och Irland – dopad av låga euroräntor. Hushåll och företag dränktes med billiga krediter från framför allt Tyskland. Valutaunionen fick samma väldiga stimulanseffekt som den finansiella avregleringen och superdevalveringen i Sverige på 1980-talet.

Om det inte var fel på den spanska budgetpolitiken, vad hade politikerna i Madrid kunnat göra för att i tid punktera bostads- och byggbubblan?

Dessvärre inget som gett en avgörande effekt, konstaterar Martin Wolf.

För det första måste man vara överens om att prisutvecklingen på fastighetsmarknaden är ohållbar och riskabel. Och den samsynen fanns inte före 2008.

För det andra är det både politiskt och ekonomiskt svårt att pysa en bubbla, även om man identifierar den på förhand. Det kräver långtgående interventioner i ekonomin som sällan är effektiva och dessutom kan skapa andra problem.

Sant är att Spanien borde ha utnyttjat de goda åren till att genomföra en rad strukturreformer som hade rustat landet för de dåliga tiderna. Men att sätta stopp för en överhettning är lättare sagt än gjort, också för länder som står utanför euron.

Se bara på Storbritannien eller för den delen Sverige. I flera år har Riksbanken varnat för vårt eget bostadsrally och hållit räntan på en omstritt hög nivå. Ändå har detta knappast dämpat pris- och låneboomen som fortfarande är en källa till oro.

Varför är det viktigt att gå till botten med den spanska historieskrivningen? Jo, därför att det belyser orimligheten i att ensidigt lägga skulden för euro­krisen på de mest utsatta länderna.

För Spanien hade det förmodligen varit bäst att aldrig gå med i valuta­unionen, med tanke på hur medlemskapet eldat på ekonomin och hur illa euro­systemet fungerat som brandkår.

I stället för att erbjuda adekvat hjälp i den akuta situationen (lättnader från ECB, europeisk insättningsgaranti, skuldavskrivning, viss gemensam upplåning och bankakut) har EU genom framför allt krav på åtstramningar tryckt ned krisländerna djupare. Nedgången har blivit självförstärkande och tillåtits passera en farlig gräns, då själva demokratin på sina håll är i fara.

Denna politik tillbakavisas med kraft i ett nyss lanserat ”Manifest för ekonomisk sans”, som några av världens främsta makroekonomer skrivit under.

För ovanlighetens skull resulterade veckans EU-toppmöte i beslut som kan signalera en omsvängning. Unionen tar nu de första stegen mot en gemensam lösning av bankkrisen genom att tillåta direkt utlåning till de tyngda bankerna från räddningsfonden ESM, utan att spä på enskilda länders statsskulder.

Det är en första viktig etapp på väg mot en europeisk bankakut. Men det kommer att krävas fler och snabbare rörelser i samma riktning för att lösa krisen.

Finansmannen George Soros har förmodligen rätt när han kyligt observerar att EU:s krisstrategi, som mest handlat om att ordinera smärtsamma anpassningar i söder och skydda tyska banker, har underblåst anti-EU-opinionen i hela Europa. Därmed har det politiskt blivit ännu svårare att vidta de åtgärder som är ekonomiskt nödvändiga för att rädda eurosamarbetet.

Den av Tyskland och Sverige omhuldade finanspakten är förmodligen viktig för att undvika framtida budget­slarv, men observera: den hade inte på något sätt hjälpt Spanien att undvika misären, eftersom landet följde alla budgetregler i den tidigare stabilitetspakten.

Vad hade hänt om landet stått utanför EMU? Då hade den egna centralbanken, i likhet med Bank of England, kunnat stimulera ekonomin för att motverka depressionen. Valutan hade sannolikt försvagats och gett exportindustrin viktig draghjälp. Arbetslösheten skulle inte ha nått dagens skrämmande 24 procent. Förmodligen hade också statsskuldsräntorna varit betydligt lägre, något som den belgiske ekonomen Paul de Grauwe belyst.

Man kan jämföra med Storbritanniens finanser som på sistone inte varit i bättre skick än de spanska. Men medan Spanien betalar 7 procent i ränta, kräver marknaden ungefär 1 procent av den brittiska staten.

En viktig förklaring till denna skillnad är att Spanien delegerat sin penningpolitik till ECB, som ännu bara halvhjärtat fyllt en centralbanks viktigaste roll i en finansiell kris: att fungera som lender of last resort, det vill säga långivare i nöd.

Därmed kräver långivarna en helt annan riskpremie av den spanska staten än den brittiska, eftersom man fruktar att Spaniens kassa ska sina. Så länge Spanien är medlem i EMU får ju inte staten, till skillnad från i Storbritannien, finansiera sig själv genom att centralbanken trycker nya pengar. Denna brist kan framkalla spekulation om att staten får problem med likviditeten, och misstron blir lätt självuppfyllande.

Det är i dag tydligt att euroförespråkarna i den svenska folkomröstningen 2003, däribland undertecknad, felbedömde riskerna för enskilda medlemsländer vid en finanskris.

Samtidigt kunde jag inte föreställa mig att EU-systemet skulle ha så svårt att vidta nödvändiga åtgärder i ett allvarligt läge.

Inte ens i Sverige, som står utanför valutaunionen, ger regeringen och Socialdemokraterna en rimlig bild av vad krisen går ut på.

Statsminister Fredrik Reinfeldt fortsätter att peka finger åt södra Europa och sprida villfarelser om att depressionen beror på budgetslarv, när det är depressionen som skapat de senaste årens underskott.

Inte ens i detta dramatiska skede är Reinfeldt beredd att förespråka en europeisk insättningsgaranti för att avvärja bankpaniken. Sveriges statsminister har uppenbart ingen idé om hur den akuta krisen ska lösas, förutom att EU:s (läs Tysklands) dikterade åtstramningar ska fullföljas; något som hittills bara spätt på nedgången och fått förödande sociala och politiska konsekvenser.

Socialdemokraternas Stefan Löfven, som borde vara djupt bekymrad över att välutvecklade länder i Europa har en arbetslöshet på över 20 procent, är tyvärr inte mycket bättre. I en intervju med Dagens Arena konstaterade han nyligen att ”lån ska alltid (min kursivering) betalas tillbaka”. En sådan dogmatisk syn är inte bara orealistisk i mindre skuldkriser som rör hushåll, där borgenärer och gäldenärer oftast når en kompromiss. På makronivå är inställningen – som i detta fall helt tar parti för bankernas aktieägare – direkt farlig, vilket Keynes visade redan 1919 efter Versaillesfreden i sin inflytelserika bok ”The economic consequences of the peace”.

Det var dessa historiska misstag som fick USA att ta initiativ till Marshallplanen efter andra världskriget, som syftade till att hjälpa – inte straffa – de svagare. Internationellt ekonomiskt samarbete skulle bygga på ömsesidighet och solidaritet, inte på att en part trycks ned.

Så undviker man att explosiv bitterhet växer fram länder emellan.

Krispolitiken inom euroområdet har hittills byggt på premissen att Syd­europa och Irland samlat ihop till sina egna problem och att man med hjälp av budgetbalans och strukturreformer kan åtgärda dem.

I Spaniens fall är det som om en läkare skulle ordinera fortsatt bantning till en svårt undernärd patient.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.