Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: En god tidning får oss att tänka, känna och därmed handla

Journalistiken rymmer tidlösa värden. Herbert Tingsten visade vilka de är.

Förra söndagen skulle P3 ha sänt en dokumentär om DN:s tidigare chefredaktör Herbert Tingsten. Enligt förhandsinformationen avslöjade radioprogrammet ett dolt samband mellan Tingsten och CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten. I botten fanns en oblyg och osann anklagelse om att DN-chefen (1946–59) var betald av USA och hämtade sina idéer från propagandaorgan.

Det blev aldrig någon dokumentär i radio. Några dagar före planerad sändning lyftes programmet ur tablån när statsvetarprofessorn Olof Petersson visat att CIA-teorierna inte höll för granskning. I en debatt i P1:s ”Studio ett” sopade Petersson banan med de huvudansvariga bakom mytbildningen, journalisten Henrik Arnstad och militärhistorikern Mikael Nilsson.

Petersson är själv aktuell med en biografi över Herbert Tingsten. I den gör han en utförlig genomgång av CIA-anklagelserna, som cirkulerade redan för ett par år sedan, och sammanfattar: ”Mikael Nilsson har försökt att ta författarheder och forskarära av Herbert Tingsten. Men en kontroll av käll- materialet ger i stället resultatet att det är Mikael Nilsson själv som framstår som förfalskaren och propagandisten.”

I Tony Judts omtalade bok ”Postwar”, som tecknar Europas historia under efterkrigstiden, ges ytterligare perspektiv på samma fråga. Judt påminner om att mängder av europeiska intellektuella samverkade i kampen mot kommunismen på 1950-talet. Att det fanns statliga amerikanska pengar i bakgrunden blev känt på 60-talet, men sågs knappast som komprometterande. Ingen tvivlade på att författare som Arthur Koestler, som bröt sig loss från kommunismen, hade styrts av annat än sitt samvete.

Om Herbert Tingsten fortfarande levt hade han förmodligen med ett dräpande skämt påtalat debattens absurditet. Alldeles oavsett sakförhållandena var hans ideologiska närhet till Amerika lika känd som hans presskampanj för ett svenskt Natomedlemskap.

Denna position betydde inte att Tingsten var okritisk till USA – han angrep lidelsefullt diskrimineringen av svarta och senatorn Joe McCarthys antikommunistiska hetsjakt. Men i kalla krigets grundläggande idémässiga strid tvekade Tingsten aldrig att ta ställning. Han var inte intresserad av någon tredje ståndpunkt (”en orimlighet”) utan attackerade utrikespolitisk följsamhet och nonchalans av förtryck. Det avgörande var demokratin. Folkstyrets fiender blev också hans, oavsett om de hette Stalin, Mao eller Franco.

Det är mer än 50 år sedan Tingsten verkade som chefredaktör, men intresset för honom och hans gärning tycks bara växa.

Vad är det som fascinerar och framkallar engagemang? För kritikerna symboliserar Tingsten ett svårsmält ideologiskt ställningstagande i kampen mellan öst och väst. Försöken att stämpla honom som en CIA-propagandist ingår i bilden.

Men det som gör Tingsten minnesvärd är inte bara hans antikommunism, som i högsta grad var respektabel, utan mångfalden i publicistiken och forskningen.

Hans analyser och slutsatser står sig skrämmande väl i dagens europeiska hopplöshet. ”Demokratins seger och kris” var namnet på Tingstens klassiska studie från 1933, som handlade om hur kommunister, fascister och nazister förgjorde folkstyret.

Demokratin rymmer frön till instabilitet. Massarbetslöshet och ekonomisk depression göder extrema krafter, som snabbt kan få inflytande och förgöra parlamentarismen. Detta var den stora lärdomen och varningen från 1930-talet.

En annan aktuell levnadstecknare av Tingsten, författaren Per Wirtén, lyfter i senaste numret av tidskriften Arena fram kulturradikalismen: inget provocerade Tingsten så mycket som överhetens oreflekterade krav på underordning, skriver Wirtén, oavsett om överheten var kyrkan, traditionen eller staten.

När gymnasisterna Per Ahlmark och Hans Hederberg vände sig till regeringen för att slippa den då obligatoriska morgonbönen i Södra latin, efter att de bokstavligen höll på att bli insläpade av ordningsmän, skrev Tingsten en huvudledare där han stödde deras krav. Efter omfattande debatt sveptes morgonbönen till sist bort av den kulturradikala vågen, som DN varit med om att utlösa.

Tingsten förenade stilistisk briljans med polemisk skärpa och humor. Denna kombination, tillsammans med hans forskargärning, gjorde att han lyfte Dagens Nyheter under sin tid som chefredaktör, vilket i decennier laddade och stärkte DN:s ställning i samhällsdebatten.

Han var aldrig nyhetsreporter, men inte minst basen i vetenskapen gör honom till förebild för fler än opinionsbildare.

Den goda journalistiken försöker precis som forskningen att komma så nära sanningen som möjligt. Under denna resa i förståelse kontrollerar man fakta, prövar hypoteser, ger utrymme för motargument. Lojaliteten gäller demokratin och den politiska friheten, inte ägare, läsare eller andra intressen.

Tingsten är själv ett utmärkt exempel på denna självständiga hållning, som slutade med att han hamnade på kollisionskurs med såväl Folkpartiet som familjen Bonnier och tvingades avgå.

Om man kan tala om tidlösa journalistiska värden är det dessa: strävan efter klarhet, formuleringsglädjen och modet, ambitionen att hela tiden bilda sig själv och andra.

Detta förändras inte av att medielandskapet digitaliseras. Utvecklingen gör det enklare att sprida det skrivna och fotograferade – och samtidigt delta i ett ständigt samtal om journalistiken med läsarna.

Tingstens tid handlar om hur en god tidning, oavsett årtal, får oss att tänka, känna och därmed handla.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.