Herbert Hoover var USA:s president när landet gled in i den stora depressionen på 1930-talet. I efterhand skrev han bittert om dem i hans administration som förespråkade passivitet under nedgången.
Finansminister Mellon, konstaterar Hoover, hade bara ett recept: låt krisen verka ut sig själv. Han ansåg till och med att den panik som brutit ut inte bara var av ondo: ”Den kommer att rena systemet från allt ruttet. Höga levnadsomkostnader och lyxliv försvinner. Människor kommer att arbeta hårdare, leva ett mer moraliskt liv. Värderingarna anpassar sig och de företagsamma plockar upp spillrorna efter de mindre dugliga.”
Citatet berättar inte att Hoover själv varit en entusiastisk tillskyndare av den förda politiken, men så var det. Han befann sig dock i gott sällskap. Flera av tidens kända politiker och ekonomer i såväl Europa som USA förespråkade låt-gå-linjen, som förvandlade en svår nedgång till en social, ekonomisk och politisk katastrof.
En av 1930-talets tragedier handlade om just detta: det var beslut (eller snarare icke-beslut) i den ekonomiska politiken som framkallade depressionen.
”Kollektivt dårskap”, har ekonomen Bradford DeLong sammanfattat tänkandet.
Den amerikanska centralbanken såg inte till att pumpa ut likviditet i ekonomin efter börskraschen 1929. Regeringar i många länder, som hade sina valutor knutna till guldet, ansträngde sig till det yttersta för att balansera budgeten och förstärkte därmed nedgången. I Tyskland iscensatte förbundskansler Brüning kraftiga pris- och lönesänkningar för att återställa konkurrenskraften och till varje pris undvika inflation.
Så såg den ekonomiska ortodoxin ut, vilket banade väg för Hitlers maktövertagande.
Samtidigt tilltog nationalism, protektionism och finansiellt kaos. När den stora österrikiska banken Creditanstalt visade sig vara bankrutt 1931 greps marknaden av panik. Kapital började flöda ut från landet. Regeringen i Wien begärde internationell hjälp för att undvika en större kollaps. Men Österrike fick inget krispaket därför att den frans- ke premiärministern Laval blockerade lånet (han ingick senare i Vichyregimen och avrättades efter kriget).
1930-talet rymmer några av den ekonomiska historiens mest avgörande lärdomar: den centrala roll som staten spelar vid en finansiell kris, vikten av att centralbanker aktivt motverkar stora nedgångar, faran med självuppfyllande finansiell panik och värdet av ett starkt internationellt samarbete.
Dessa slutsatser sågs länge som så självklara att 30-talet efter hand kom att ses som ett tragiskt undantag bland nationalekonomerna. I undervisningen de senaste decennierna har depressionsåren tagit liten plats, eftersom de inte passade in i ekonomins vanliga konjunkturmönster.
Att världen hamnade i en så djup kris framstod som tämligen obegripligt och något som inte skulle inträffa igen.
Men betraktar man de senaste årens utveckling i Europa inser man att 30-talskollapsen inte alls är obegriplig eller omöjlig att upprepa.
Den dystra sanningen är ju att eurokrisen bär på många av de frön som en gång framkallade den stora depressionen. Återigen väcks frågan hur man ska möta en kraftig nedgång i den ekonomiska aktiviteten efter en finansiell krasch.
Sker det bäst med åtstramning eller med motverkande åtgärder som håller uppe efterfrågan? Vilket ansvar har överskottsnationer mot de skuldsatta? Och vad blir de ekonomiska och politiska konsekvenserna av att den privata och offentliga sektorn på en och samma gång stramar åt, samtidigt som banksystemet slutar att fungera normalt?
I Sverige är det dominerande politiska tänkandet i både regering och opposition slående likt det tyska: krisländerna måste snabbt sanera sina ekonomier, skulder ska betalas av, löner sänkas och ordning återställas. På flera sätt låter retoriken som ett eko från 1930-talets förödande moralism.
Men på marknaden och bland internationella ekonomer ser fler och fler det uppenbara: euroländernas krispolitik formar sig till ett historiskt misstag.
Kravet på drastiska åtstramningar i södra Europa förstärker inte bara BNP-raset, det skapar också en farlig mylla för extrema politiska rörelser.
Precis som en gång guldmyntfoten låste fast de deltagande nationerna, bakbinder medlemskapet i euron flera av krisländerna – och Europeiska centralbanken kommer fortfarande inte med den hjälp som är nödvändig. I veckan beslutade ECB att inte sänka räntan, trots BNP-fall i stora delar av euroområdet och minimal inflationsrisk. Inte heller har ECB utfärdat någon europeisk insättningsgaranti, trots att det spanska banksystemet riskerar att gå omkull av massiva uttag och kapitalflykt; en panik som lätt sprider sig till andra länder.
Tyskland, som är arkitekten bakom denna politik, vägrar samtidigt att utnyttja sitt eget unikt låga ränteläge (i princip behöver förbundsrepubliken inte betala något för att låna) till att stimulera sin inhemska ekonomi, tillåta lite högre inflation och därigenom ge draghjälp åt grannländerna.
Budskapet går inte att missförstå: Sydeuropa ska lära sig en läxa, de skötsamma premieras, skulderna till Tyskland betalas av.
Berlin har rätt i att efterlysa strukturreformer och bättre ordning i de offentliga finanserna. Men det långsiktigt nödvändiga har övergått i en kortsiktig och farlig dogmatism.
Som den ekonomiskt liberale skribenten Samuel Brittan konstaterade i veckan i Financial Times: det finns inget vänster eller socialistiskt i att acceptera budgetunderskott när det råder massarbetslöshet och ekonomin befinner sig långt under sin normala kapacitet. Att tillåta underskott i ett sådant läge är tvärtom vad de ledande nationalekonomerna lärt ut de senaste 75 åren.
Misstaget som många gjorde på 1930-talet var att blanda samman principerna för hur ett skuldsatt hushåll ska komma på fötter, med konsekvenserna för ett helt land när såväl den privata som den offentliga sektorn drar åt svångremmen.
När det sker sjunker inkomsterna och fallet kan snabbt bli självförstärkande. Det är detta otäcka experiment som stora delar av Europa just nu går igenom.
President Hoovers gamla finansminister Mellon, som såg fattigdom som något fostrande, skulle ha känt igen sig.