Som människor har vi roller, men vi har framför allt en personlighet som är oändligt mycket större än någon av alla våra roller.
För ett knappt år sedan åkte Göran Greider runt i Solsidan på en eldriven tvåhjuling, en så kallad Segway, i tv-programmet ”Babel”. Förra söndagen var det förbundet Allt åt alla som ordnade en ”överklassafari” till samma plats i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Under parollen ”Odla ditt klasshat” bjöd arrangörerna, som kallar sig revolutionärer, in till en guidad visning av ”det idylliska rikemansgettot”.
Initiativet fick stor uppmärksamhet, vilket säger något både om den tid vi lever i och om journalistiken. Krisens svallvågor har fått frågorna om klass och klyftor att bubbla upp till ytan. Och konflikter – alltid medialt kittlande – får en speciell laddning när de inträffar på Solsidan, villaområdet där TV4-serien med samma namn utspelar sig.
En del reportrar försökte förmedla humor i den så kallade överklassafarin. Själv fäste jag mig vid det uttalade klasshatet och ambitionen att underblåsa än mer hat.
Frågor om inkomstskillnader och sociala orättvisor kan vara nog så viktiga att uppmärksamma. Men den som väljer att förvandla ett engagemang mot klyftor och fattigdom till en safari har med sitt språk också signalerat en syn på andra människor.
Det är inte individer man talar till. Det är vilddjur som man studerar med hjälp av fordon och kameror.
Reaktionen från de avhumaniserade blev den förväntade: när safaribussen nådde sitt slutmål möttes den av äggkastning och invektiv. Några ungdomar från trakten demonstrerade sitt eget förakt mot resenärerna. Organisatörernas mål om att odla klasshat var uppfyllt: det hade resulterat i en konfrontation mellan människor som trodde sig veta mycket om varandra men i själva verket visste intet.
Det är en lek med eld som kan sluta med mer än gnistor.
Som människor har vi en nedärv biologisk benägenhet att tänka i kategorier. Den gör det lättare att ta sig fram i ett komplext samhälle och knyta band för överlevnad med närstående. Men samma instinkt, samma kategorisering i ”vi” och ”dom”, stimulerar också misstänksamhet mot dem som befinner sig utanför våra inre cirklar.
Gemenskapens baksida är grupphatet, som finns frestande nära hos oss alla.
Naturligtvis är det i sin ordning att som analytisk term tala om ”klasser”, på samma sätt om man kan tala om ”arbetsgivare”, ”invandrare” eller ”löntagare”.
Men det förrädiska är när sådana termer används för att stämpla verkligheten snarare än att ge ett perspektiv på den.
Det är lika primitivt att avfärda invånarna i Saltsjöbaden som överklass som att tala om invandrare som brottslingar eller Malmö som gangsterstad.
Vi har som människor våra roller men vi har framför allt en personlighet som är oändligt mycket större än någon av alla våra roller, för att återge ett stycke ur Hans Bergströms ständigt aktuella skrift ”Tio punkter om en liberal människosyn”.
”Jag är inte bara blind”, svarade socialdemokraten Bengt Lindqvist när han på 1980-talet blev minister med ansvar för bland annat handikappfrågorna. ”Jag är också make, far, morfar, trafikant, skattebetalare och mycket annat.”
Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt är son till en läkare, gift med en diplomat och bor på Östermalm i Stockholm. Men han är framför allt en individ med uppfattningar som förtjänar att bemötas på sina egna meriter, utan hänsyn till hans familjeförhållanden eller adress.
Ett avgörande felslut hos politiker av Sjöstedts slag, som ständigt drar sig till marxistiskt tänkande, är att de ägnar sig åt farliga förenklingar och inte ser att samhällsproblem oftast har en annan grund än klassmotsättningar.
Filosofen Karl Popper varnade i ”Det öppna samhället och dess fiender” för att marxismens svepande generaliseringar inte bara var felaktiga utan kunde användas för att ursäkta våld, inte minst hos dem som uppfattade sig som ”exploaterade”.
Håller Sverige på att slitas isär av växande klyftor? Frågan om ekonomiska skillnader förtjänar en seriös diskussion, även i ett land som fortfarande har västvärldens kanske lägsta inkomstspridning. Men det kräver att man analyserar orsaken bakom skillnader och om de ska betraktas som rättvisa eller ej.
Få försvarar miljoninkomster som beror på skatteflykt, vanvård av äldre eller riggade bonussystem. Men de flesta exempel är mer komplicerade än så och inte nödvändigtvis problematiska.
Hur mycket ska utbildning löna sig? Är det rimligt att beskattningen av arv är noll medan skatten på framgångsrikt entreprenörskap når upp till 67 procent? Och hur ska man se på att den absoluta merparten fått det bättre, samtidigt som andra ligger kvar på en låg nivå?
I Sverige är det särskilt den senare frågan, varför vissa fastnar i bidragsberoende och arbetslöshet, som borde väcka oro snarare än att flertalet fått betydande inkomstlyft sedan 90-talskrisen.
Ett angränsade ämne rör livschanser och hur dessa fördelas. Sverige har en alarmerande hög ungdomsarbetslöshet (22,9 procent i december). Rimligtvis är det en avgörande rättvisefråga att sänka trösklarna till arbetsmarknaden och reda ut varför den svenska skolan – som borde vara det mest kraftfulla verktyget för jämlikhet – inte lyckas bättre med att rusta dagens unga för vuxenlivet.
Här håller det på att växa fram en farlig klyfta i det svenska samhället mellan dem som har en god utbildning och dem som inte ens kan läsa, skriva eller räkna när de lämnat grundskolan. Haken är bara att klassretorikens enkla kategorisering inte duger för den som söker förståelse och lösningar.
”Överklassafarin”, å sin sida, har inte ens ambitionen att angripa denna typ av samhällsproblem. Förra helgens övning hade tvärtom det uttalade syftet att så split mellan människor och ska därför ses för vad den var – ett farligt experiment i praktiskt grupphat.