Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: Förändra er eller dö, sa Reinfeldt

Moderaterna inleder valåret 2014 med samma profilfråga som när Göran Persson fortfarande var statsminister. De nya Moderaterna har blivit gamla.

I tio år hade Per Schlingmann ett finger med i allt som Moderaterna gjorde. Han var inte bara med om att peta i politiken utan gav förtroendevalda råd om lämpliga kläder och ordval – allt för att förpackningen av de nya Moderaterna skulle skina.

Per Schlingmann var för Moderaterna vad Michael O’Leary är för Ryanair: ett fullblodigt pr-proffs; ofta ifrågasatt externt, men ändå framgångsrik i sitt dagliga värv. Försäljningen skulle maximeras och det gällde därför att vara flexibel i sin argumentation. Principer som stod i vägen för målet kunde man bortse från – maximal pragmatism blev formeln för vallycka.

I dagarna har Schlingmann släppt en bok. Den heter ”Stå aldrig still” (Forum) och innehåller som namnet antyder en klar uppmaning till Moderaterna: Ni måste röra på er. I en intervju med Expressen uttrycker författaren saken så här: ”Att visa fortsatt förnyelse och energi är den stora utmaningen inför nästa val.”

Det finns en del att säga om Schlingmanns fascination vid ytan, men i sin grundanalys förtjänar han ett erkännande. Ett parti som inte är i takt med sin samtid, som inte tar sig an nya frågor och som upphör att variera slagorden blir till sist en sliten maskin – och en sådan stöter bort väljarna. Moderaterna befann sig nära den punkten efter valet 2002, då Fredrik Reinfeldt tillträdde, och Socialdemokraterna var likaså sönderregerade under Göran Perssons sista år vid makten 2006.

Frågan är dock om inte Schlingmanns varning är minst lika aktuell år 2013 som 2002 och 2006.

Om ett par veckor ska regeringen presentera sin sista budget före valet, men när man ser på det viktigaste innehållet har ingenting hänt sedan alliansen kom till makten för sju år sedan. Om Anders Borg får sin vilja igenom blir den enskilt viktigaste budgetfrågan ett femte jobbskatteavdrag, alltså samma politik som i Borgs första budget 2006.

Jobbskatteavdraget var välkommet när det infördes. Det blev mer lönsamt att arbeta och människor fick behålla en större del av sin inkomst. Det var bra för samhällsekonomin och bidrog till en mer rimlig fördelning mellan den enskilde och staten. Men när Anders Borg försöker göra sig själv till den ekonomiska politikens Karl Ove Knausgård och återkommer med samma kamp fem sex gånger, då falnar entusiasmen. Det blir för enformigt och tondövt.

Symboliskt nog är Socialdemokraterna inte mycket bättre. Sin vana trogen säger partiet att man är emot jobbskatteavdraget, bara för att i nästa stycke försäkra att man inte kommer att återställa skatten vid ett regeringsskifte.

I svensk skattepolitik är det business as usual, oavsett om ledarna heter Löfven, Juholt, Sahlin eller Reinfeldt. Stefan Löfven vill under inga omständigheter att Socialdemokraterna ska uppfattas som lättsinniga eller oansvariga, och därför föreslår partiet inga större experiment. Löfven tar hellre bilder på sin alternativa S-regering från Bommersvik än att presentera ett program som signalerar nytänkande.

Denna politikens tomhet blir extra märklig när man betänker alla samhällsförändringar som inträffat sedan alliansen bildade regering 2006.

I september är det fem år sedan investmentbanken Lehman Brothers kraschade, vilket framkallade den värsta finansiella oredan på 80 år. Den utlöste i sin tur en svårartad politisk kris för Europa, parat med växande sociala klyftor och stärkt stöd för extrema partier. Demokratin är på sina håll bräcklig, för att inte säga instabil.

Här hemma har Sverigedemokraterna under samma period etablerat sig i riksdagen, trots den nynazistiska bakgrunden och alla skandaler som fortfarande omgärdar partiet.

I inrikespolitiken har nya frågor klättrat på agendan: den permanent höga arbetslösheten, vinsternas roll i välfärdssektorn, skolans försämrade resultat, Riksbankens alltmer självsvåldiga och udda inriktning, det växande inslaget av korruption i det svenska samhället, invandringens möjligheter och problem.

Allt detta, kombinerat med utvecklingen i Europa och Mellanöstern, ropar efter svar som är förankrade i något slags övertygelse. Men i stället präglas inrikespolitiken av lågmäld teknokrati, vars bäst före-datum gick ut redan för flera år sedan.

Det är ingen vågad gissning att detta politiska tomrum bidrar till att öppna dörrarna för ett protestparti som Sverigedemokraterna, även i frågor som inte rör invandring.

På den borgerliga sidan är samtliga aktörer uppsydda i regeringen. Och på den andra planhalvan är det bara Vänsterpartiet som sticker ut hakan. Inte konstigt att SD lyckas fylla ett vakuum med en sådan bristfällig konkurrens.

När Fredrik Reinfeldt blev statsminister lovade han att drastiskt minska utanförskapet. Man kan inte lasta moderatledaren för att en tung ekonomisk kris gjorde det omöjligt att uppfylla löftet. Men det minsta man kan begära är att statsministern reflekterar över misstag som begåtts, senast belyst i haveriet på Arbetsförmedlingen, och ser till att renovera sin politik.

Förändra er eller dö, utropade Reinfeldt en gång på ett stort moderatmöte. Det var en typisk Schlingmannsk formulering, riktad till partiets äldre medlemmar. I dag omfattar den också Reinfeldts egen regering.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.