Peter Wolodarski: Håll dörren mot Storbritannien öppen

David Cameron trodde att han skulle säkra sin plats i historien som ett politiskt geni genom att utropa en folkomröstning om EU, som han sedan skulle vinna. Cameron kommer vi att minnas för alltid, men mest som en nolla.

Taktiserandet har inte bara kostat honom premiärministerjobbet, vilket de flesta nog kan leva med. Värre är att hela EU-samarbetet skakar i sina grundvalar och att Camerons efterträdare riskerar att inte ha något Storbritannien att vara premiärminister i. Mycket talar för att Skottland, som en konsekvens av EU-omröstningen, bestämmer sig för att bli självständigt.

Nya krav hörs om att rita om eller förändra makten över Europas karta – även från Spanien, vars utrikesminister på fredagen talade om delad kontroll över Gibraltar – samtidigt som presidentkandidater som Donald Trump och Marine Le Pen applåderar i kapp.

Detta är otäcka tider, och ingen vet vart vindarna tar vägen härnäst. Händelser som denna rymmer fröet till mycket allvarliga konflikter, såväl inom som mellan stater. Kommer Skottland att bryta sig loss från Storbritannien? Vad händer på Nordirland? Detta riskerar att vara början på något värre.

Brexit är en svidande förlust för alla som försvarat tanken om ett öppet och integrerat Europa, som stått upp för de idéer som format vår del av världen de senaste 70 åren. I Storbritannien pläderade det samlade politiska och ekonomiska ledarskapet för ett fortsatt EU-medlemskap – men folkmajoriteten sade nej.

Nu när britterna fattat sitt beslut ligger det i hela Europas intresse att rädda så mycket av kontakten över Engelska kanalen som möjligt.

 

Att den nuvarande brittiska regeringen ska sätta sig i utträdesförhandlingar med EU är orimligt. Rimligen måste de konservativa politiker som gått i bräschen för Brexit nu ta ansvar för sin linje. Rimligen är det de som ska hantera risken för intern söndring av Storbritannien – och de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av Brexit.

För resten av Europa finns det inget viktigare nu än att hålla ihop, att undvika varje steg som leder mot ytterligare söndring i vår del av världen.

Det finns så mycket som förenar Europas demokratier, det finns så många saker i det europeiska samarbetet som är viktiga att försvara: öppenheten, vilja att lösa problem gemensamt, tron på de mänskliga fri- och rättigheterna.

Angela Merkel och François Hollande måste göra allt som står i deras makt för att försvara det som byggts upp under decennier, att inte ge efter för nationalism och tilltagande ”vi och dom-”tänkande.

Europa har förfärande erfarenheter av högljudda krav på att dra nya gränser, av agitation mot människor från andra länder och rop på isolering.

Tysklands finansminister talade före EU-omröstningen indirekt om att straffa Storbritannien vid en Brexit.

Det var möjligen tänkt att skrämma de brittiska väljarna, men fungerade uselt. Tanken är dessutom farlig. Nu när britterna fattat sitt beslut ligger det i hela Europas intresse att rädda så mycket av kontakten över Engelska kanalen som möjligt. Många Brexit-förespråkare har sagt att de vill fortsätta med ekonomiskt och politiskt samarbete. Resten av EU borde ta fasta på det och minimera skadeverkningarna.

Om en utsträckt hand till EU-nejets Storbritannien inspirerar fler länder att lämna unionen, så har EU ett mycket större legitimitetsproblem som måste åtgärdas. Ett europeiskt samarbete som hålls samman med hot om bestraffning blir inte långlivat.

Europa måste också visa den del av Storbritannien som ville stanna kvar i EU – 48 procent av alla som röstade – att dörren mot kontinenten fortsätter att stå öppen, även om själva medlemskapet tar slut. Det unga Storbritannien röstade till överväldigande del för att stanna kvar i EU. Varför svika deras framtidshopp?

Brexitomröstningen blev en projektionsyta för vår tids mest laddade frågor: invandringen, globaliseringen, nynationalismen.

Att Donald Trump jublade över valresultatet var ingen slump. Han rider på en liknande våg av missnöje i sin egen presidentkampanj, och de som dömt ut hans chanser att vinna höstens val behöver snabbt tänka om.

På fredagen landade Trump i Skottland. 62 procent av skottarna röstade för fortsatt EU-medlemskap, men det hindrade inte Trump från att twittra följande förljugna bild till sin hemmapublik: ”Har precis anlänt i Skottland. Stället i extas över valresultatet. De tog sitt land tillbaka, precis som vi kommer att ta tillbaka Amerika.”

Den 24 juni 2016 led idén om ett sammanhållet demokratiskt Europa ett svidande nederlag. Det kan komma fler.

Alla politiska ledare bör läsa valutslaget som en isande varning: utan en känsla av trygghet, framtidshopp och möjlighet till påverkan hos breda väljargrupper riskerar revolutionen att fortsätta, också efter denna dystra midsommarhelg.