Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: Ingen i fullmäktige sa emot när nazisten talade

Foto: Lotta Härdelin

Det finns ingen förhandlingsmån med dem som vill störta demokratin. Hotet i Bergslagen får inte tystas ned.

Ett högteknologiskt kraftcentrum vid sjön Väsman. En arbetsplats för männi­skor från 50 olika länder. Det ­växande, globaliserade Bergslagen – mitt i Ludvika.

Två mil bort, på andra sidan sjön, den lilla orten Sunnansjö, känd som platsen för ett av Sveriges första hälsohem.

I dag är det gamla hälsocentret Tallmogården en tillfällig bostad för 180 asylsökande. Men i orten har också landets mest våldsbejakande nazister slagit ned sina pålar.

DN:s Björn af Kleen och Lotta Härdelin tecknar i dagens tidning bilden av en idyll som tagits som gisslan av de bruna, av hur det mest internationaliserade vi har i Sverige lever sida vid sida med det mest extrema, hatiska.

”Trakten, laddad med starka föreställningar om att utgöra ett svenskt fosterland, har ofta lockat lycksökare”, skriver Björn af Kleen. ”Nu är den ockuperad av Svenska motståndsrörelsen, som säger sig vilja återupprätta ett svenskt folkhem baserat på etnisk tillhörighet med södra Dalarna som utgångspunkt.”

Samexistensen är inte bara passivt geografisk. I Ludvika kommun sitter en av nazisterna i fullmäktige, inkuppad på ett sverigedemokratiskt mandat (det finns fler liknande exempel i Dalarna). Ledarskiktet i Svenska motståndsrörelsen är numera regelbundna besökare under sammanträdena. De observerar och filmar, bedriver en lågintensiv terror mot omgivningen. Vid sporadiska tillfällen tar deras företrädare till orda, som när SMR:s Pär Öberg i talarstolen orerade om den ”cyniska massinvandringsindustrin som på högre ort orkestreras av sionistiska globalister”, vars mål är att ”förinta vårt folk”.

Ingen i fullmäktigesalen sade emot.

Men nazisterna har också visat att de kan ta till fysiska maktmedel: som när de angrep en antirasistisk manifestation i Ludvika, eller gick till attack i Stockholmsförorten Kärrtorp, eller trakasserade medborgare som skulle rösta i höstens val.

Incidenterna ingår i ett större mönster. Historikern Heléne Lööw konstaterar i sin aktuella bok ”Nazismen i Sverige 2000–2014” (Ordfront) att extremnationalisterna har fått ett uppsving.

Den inre kärnan är inte stor, men antalet sympatisörer och aktivister ökar.

I medierna blev det bruna ett problem först när människor i Stockholm misshandlades, konstaterar Lööw. Våldet var emellertid inget nytt. Det nya var uppståndelsen.

”När jag och mina europeiska forskarkolleger för 30 år sedan började studera samtida nazism trodde vi att det var en döende rörelse. Men vad vi egentligen studerade var inte rörelsens dödsryckningar, utan dess åter­födelse”, berättade Heléne Lööw i en DN-intervju i förra veckan.

Det första steget för att motverka den högerextrema renässansen är att se den för vad den är: ett dödligt hot mot det demokratiska samhället.

Att trakten kring Ludvika infiltrerats av nazister är otäckt, men i ett historiskt ljus inte obegripligt. De bruna ryckningarna har funnits förr, bara den oskuldsfulle och naive kan tro att lockelsen till det extrema försvann med 1900-talet. Efter finanskrisen 2008–2009 förstärktes de politiska ytterligheterna runt om i Europa – det brittiska valet är det senaste exemplet.

Medan halva världen är inriktad på att bygga bättre bilar, ägnar sig den andra åt uråldriga konflikter om vem som äger vilket olivträd eller landyta, skrev amerikanen Thomas Friedman i sin bästsäljande bok ”The Lexus and the olive tree”, utgiven långt före finanskrisen.

Friedman hade mer rätt än han anade. Globaliseringens allra tydligaste motpol är den politiska extremismen, hatiska idéer om fosterland och etnisk tillhörighet.

Å ena sidan ABB:s testhall för hög­teknologiska likströmstransformatorer, tänkta att förse Kalifornien med megawatt. Å andra sidan den mest antidemokratiska grupperingen i Sverige.

Spänningsförhållandet är inte unikt, men det ställer stora krav på om­givningen.

Människorna i Ludvika och Sunnansjö kan inte ensamma bekämpa nazister – för det krävs nationella insatser. Det minsta man kan begära är dock att man upphör att tiga, se åt sidan och i värsta fall spela med.

Med de farligaste politiska grupperingarna finns inget utrymme för sedvanlig ”dialog”. Det existerar ingen förhandlingsmån med dem som vill störta demokratin och mörda människor.

Tendenserna till normalisering är en av de mest oroande delarna av Björn af Kleens och Lotta Härdelins reportage: talet om att nazisterna visserligen har hemska tankar, men att man också måste förstå. Idén om att en extrem politisk rörelse ska få verka i fred, så länge den inte stör närmiljön. Tron att nazister kommer att förtränga sina politiska mål, bara de marineras i den kommunala beslutsbyråkratin tillräckligt länge.

Den svensk-schweiziska industrijätten ABB har också ett ansvar: det räcker inte att tala om värdet av mångfald när omgivningen samtidigt infiltreras av högerextremister.

Nationella politiker och polis borde, tillsammans med ABB och övriga delar av lokalsamhället, göra systematiska insatser för att freda Ludvika från hat och våld.

Demokratin och alla människors lika värde är den enda möjliga kompromissen. Utanför den ramen finns inget utrymme för dialog.

De partiledare som i kväll debatterar i SVT:s Agenda borde besöka Ludvikas fullmäktige och själva se vad som pågår, mitt i exportnationen Sverige.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.