Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: Kriser, robotar och bekymrade män i slips

En internationell it-­gigant som Facebook har knappt 6.000 anställda. Det säger något om svårigheten i vår tid att skapa nya jobb.

Något har hänt när ekonomiska beslutsfattare i Davos uttrycker mer oro för arbetslösheten i Europa än vad man normalt hör från svenska politiker.

Bristen på jobb har gått från att vara ett moraliskt problem till att bli en fråga om ekonomiskt egenintresse, konstaterade en finansman lakoniskt under Världsekonomiskt forum. När ungdomsarbetslösheten är 50 procent – som i Spanien – hotas ett samhälles framtid. Något måste snabbt göras om inte extrema krafter ska ta vid.

Axel Weber, tidigare chef för tyska Bundesbank, påpekade att vårens val till EU-parlamentet kan utlösa ny ekonomisk turbulens, eftersom nationalistiska och främlingsfientliga partier ser ut att vinna mark.

I Davos år 2014 går de finansiella riskerna och det sociala engagemanget hand i hand – i alla fall retoriskt.

Weber tillhör inte alarmisterna när det gäller Europa, men jämfört med USA ser han glaset som halvtomt snarare än halvfullt.

”Verkligheten känns ljusare än vad den är”, sa Weber.

Oavsett hur man mäter – BNP-tillväxt, arbetslöshet eller börsutveckling – så har den amerikanska ekonomin klarat sig bättre genom krisåren än den europeiska. Återhämtningen i USA har varit starkare, den sociala utslagningen mind­re, oron på finansmarknaden lägre.

En viktig förklaring är skillnader i ekonomisk politik mellan USA och EU.

Man hade kunnat tro att amerikanerna var de som förespråkade en låt-gå-linje, medan européerna ville ha en aktiv stat. Men sedan Lehman Brothers-kraschen har det varit tvärtom.

USA valde från början att bekämpa krisen mer kraftfullt, både med hjälp av ekonomiska stimulanser och genom centralbanken Federal Reserves omfattande ingripanden. Fedchefen Ben Bernanke slog fast att arbetslösheten måste sjunka under 6,5 procent innan man tar tillbaka de historiska stöd­köpen av obligationer och börjar höja räntan från noll.

USA:s centralbank betraktar låg arbetslöshet som ett mål, medan den Europeiska centralbanken fokuserar på att hålla inflationen i schack.

Skillnaden i filosofi märks också mellan ekonomiska beslutsfattare. I en av ­Davosdebatterna hamnade Bill Clintons finansminister Larry Summers i öppen polemik med Storbritanniens nuvarande finansminister George Osborne, som genomfört hårdföra besparingar mitt i krisen.

Nu när räntorna är historiskt låga borde stater som har möjlighet passa på att öka investeringarna i infrastruktur, utbildning och forskning genom lånefinansiering, sa Summers. Det är en bra metod för att bekämpa krisen och ett lönsamt sätt att rusta ekonomin för framtiden.

John F Kennedy-flygplatsen i New York är i uselt skick och måste förr eller senare renoveras. Varför inte passa på att göra det nu? frågade Summers retoriskt.

Just den udden var riktad mot USA:s politiker, men samma kritik träffar mängder av europeiska regeringar som inte gör någon vidare skillnad mellan löpande utgifter och investeringar. Det är illavarslande med tanke på att hög arbetslöshet tenderar att bita sig fast ju längre problemet tillåts bestå.

Något i vår tid tycks göra det svårt att få ner arbetslösheten till nivåer som förr betraktats som rimliga.

En del handlar om själva krisen – det tar tid att återhämta sig från en allvarlig ekonomisk nedgång.

En annan faktor handlar om oroande låg efterfrågan i ekonomin. Flera tunga internationella ekonomer, med Larry Summers i spetsen, varnar för att vi kan ha hamnat i ”sekulär stagnation”, en situation som forskare uppmärksammade på 1930-talet. Det privata näringslivet lägger pengar på hög i stället för att investera. Ekonomin befinner sig långt ifrån full sysselsättning. Inflationen vägrar att ta fart, trots nollränta.

Så mycket som möjligt behöver därför göras för att uppmuntra företag att sätta pengar i arbete. Skatter och trösklar för att investera och anställa måste sänkas. Entreprenörskap uppmuntras.

Ytterligare en dimension är den tekniska utvecklingen. It-revolutionen skapar fantastiska möjligheter att kommunicera och effektivisera arbete. Manuella uppgifter kan ersättas med digital kraft – och därmed överförs resurser till andra delar av ekonomin.

Bilar kommer att kunna köras av ­datorer. Robotar kan tränas till att utföra sysslor som i dag utförs av skickliga industriarbetare.

Ett talande exempel: produktionen av Apples senaste bärbara dator sker inte i Kina utan i Austin, Texas – tack vare ny teknik. USA visar tecken på återindustrialisering.

Men det skapar få industrijobb, och frågan är vilka arbeten som kommer i stället.

I Davos lyssnade jag på professor Erik Brynjolfsson, som leder MIT:s forskningscenter för digitala affärer. Han är tillsammans med Andrew McAfee ­aktuell med boken ”The second machine age”, och pekar på att omställningen på arbetsmarknaden denna gång är betydligt svårare än under tidigare tekniska skiften.

De nya, genomgripande innovationerna leder till framsteg på mängder av områden. Men någon injektion till ökad sysselsättning har det hittills inte varit tal om.

Företag som Facebook har knappt 6.000 anställda, Twitter drygt 2.000, Google 46.000.

Dessa internationella it-drakar bidrar indirekt till tusentals arbeten, men att de själva har så få personer sysselsatta säger mycket om vår tid.

I Davos fick statsminister Fredrik Reinfeldt frågor om den höga ungdomsarbetslösheten, som andra ledare på Världsekonomiskt forum ständigt återkom till. Den svenske statsministern svarade att han var betydligt mer oroad för människor över 55 år utan jobb. När man är ung pågår arbetslöshet under kortare perioder, påpekade Reinfeldt.

Sant så – förutsatt att man får ett första jobb relativt snart efter sin utbildning.

Vad Reinfeldt missat är att högre utbildning inte längre är en garanti till anställning. Kombinerat med finanskrisen kan det ta år innan man står någorlunda stabilt i yrkeslivet. För merparten av dagens unga är universitetsstudier en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att klara sig.

I Davos var det många delegater som betraktade Skandinavien och Sverige som en modell. De hade förmodligen inte noterat SCB:s statistik över ungdoms­arbetslöshet, som fortfarande ligger stadigt över 20 procent.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.