Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Lyssna på polisen som varnar för lynchstämning

Foto: Lisa Mattisson

Kraven på sanning och relevans är centrala för all journalistik. De ökar i betydelse med internets snabbhet.

För drygt en vecka sedan påbörjade den finländska polisen en brottsutredning i Uleåborg. Den rörde en grov våldtäkt av en 15-årig flicka. Ganska snart stod det klart att polisen hade identifierat två misstänkta.

Mer information än så delgavs inte allmänheten, samtidigt som spekulationer började ta fart på internet. På Facebook spreds uppgifter om att invandrare stod bakom det allvarliga brottet. Anklagelser haglade om att polisen och etablerade medier agerade i maskopi för att dölja sanningen.

När polisen fick del av ryktena ändrade man snabbt informationsstrategi och berättade mer än planerat. Utredningsledaren, kriminalkommissarie Petri Savela, gick ut offentligt och dementerade uppgifter som florerat i sociala medier. Tvärtemot spekulationerna, som höll på att förvandlas till sanningar, hade de misstänkta inte utländsk bakgrund.

"Diskussionen har saknat verklig fakta om fallet", sade Petri Savela till Finska notisbyrån.

De orden hade kunnat yttras i många länder. Varje gång det sker ett allvarligt våldsdåd drar spekulationerna på internet i gång. Och ganska ofta visar sig tvärsäkra påståenden inte alls så säkra när mer fakta kommer fram.

Internets snabbhet skapar fantastiska möjligheter för förmedling av nyheter. Men hastigheten och möjligheterna till viral spridning skärper kraven på sanning och relevans.

I veckan mördades två personer på Ikea i Västerås. En mor och hennes son miste livet. Chock och sorg grep tag om Sverige. Jag befann mig själv på DN:s redaktion när dådet blev känt, och jag kan intyga att en redaktion i ett sådant skeende försöker ta reda på så mycket som möjligt. Inte för att uppgifterna ska stanna hos tidningens medarbetare, utan för att den grundläggande journalistiska instinkten är att berätta om verkligheten.

Precis som i Finland spreds snabbt många obekräftade uppgifter på internet.

En del sanna, andra inte. Ganska snart – i samband med polisens presskonferens – rapporterade nästan alla etablerade medier om de misstänkta gärningsmännens bakgrund: de var asylsökande från Eritrea.

Det spelade ingen roll att dessa uppgifter offentliggjordes – på sociala medier anklagades traditionella medier för att "mörka" sanningen och undanhålla allmänheten relevanta fakta.

Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skrev till och med på Twitter: "Hemsk utveckling för journalistiken att vanligt folk vänder sig (till) Flashback för att få fakta. Vi borde publicera vad vi vet."

Ja, det vore en sorglig utveckling om människor övergav medier som lägger ned stora resurser på faktakontroll och saklighet i sin rapportering, till förmån för forum där sant och osant blandas medvetet och där ingen person tar ansvar för helheten.

Nu visar inte besöksstatistiken att Per Gudmundson har rätt: traditionella svenska medier, inklusive hans egen tidning Svenska Dagbladet, har fler läsare än någonsin tidigare tack vare den digitala spridningen.

Vad digitaliseringen hittills gjort är att den skapat nya plattformar. Fler röster kan komma till tals, det mediala ekosystemet har vidgats.

I denna miljö väljer dock långt ifrån alla att följa det etiska regelverk som svenska tidningar i frånvaro av lagstiftning är skyldiga att respektera.

Jag har i veckan ägnat betydande tid åt att å DN:s vägnar svara på frågor från Allmänhetens pressombudsman om ett par av våra publiceringar, som inte är kopplade till Ikea-fallet. Det ingår i jobbet som ansvarig utgivare och kan, om tidningen gjort fel, leda till böter och att vi tvingas publicera utlåtanden från Pressens opinionsnämnd.

Ingen användare på Flashback riskerar en sådan pressetisk åtgärd. Frågan är om alla de som spekulerar friskt i sociala medier eller uttrycker sig nedsättande om andra människor ens känner till att lagregler om förtal och hets mot folkgrupp även omfattar internet.

En pressetisk regel, som har ett halvt sekel på nacken, lyder: "Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande."

Denna regel förbjuder klokt nog inte medier från att skriva att de misstänkta bakom mordet på Ikea var två asylsökande från Eritrea, vilket hade betydelse för förståelse av händelsen. Men den tvingar varje ansvarig utgivare att ställa sig frågan – är dessa uppgifter sanna och relevanta i sammanhanget?

Om en man dödar sin före detta flickvän, som precis blivit gravid, är det viktigt att lyfta fram var han är född när det kanske är frågan om ett svartsjukedrama?

Pressetiken är inte huggen i sten. Den varierar över tid och mellan kulturer. Jag träffade för några år sedan en amerikansk medieprofessor som tyckte att tidningar borde publicera listor över alla som dömts för rattfylleri, oavsett deras maktposition i samhället.

Jag svarade att många enskilda människor, som lider av alkoholism, skulle skadas allvarligt om vi antog den publiceringspolicyn.

Poängen med pressetiken är att den utgör en balanserande kraft som tvingar medier att resonera och tänka efter

Ja, vi vill berätta så mycket som möjligt. Journalistik handlar hela tiden om att försöka närma sig sanningen. Men publiceringar kan också skada enskilda och grupper av människor, även om informationen är sann.

Den personliga integriteten har också ett värde, som måste vägas mot allmänintresset.
Dessa frågor är inte enkla, men de måste ställas. I alla fall för tidningar som vill slå vakt om trovärdighet och ett anständigt samhällsklimat.

Om vilda spekulationer och hätskhet fortsätter att tillta på internet, då kan vi vara säkra på att lagstiftaren som svar kommer att beskära yttrandefriheten. Pressetiken upphör då att vara en frivillig överenskommelse, som bara gäller tidningarna.

"Vi vill inte ha någon lynchstämning gentemot enskilda personer eller någon folkgrupp", sade den finländska polisen Petri Savela när osanningarna om våldtäkten av 15-åringen höll på att bli virala.

De orden bör läsas högt, också i Sverige.

twitter.com/pwolodarski

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.