Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Ska ett räknefel få Europas ledare att vakna?

Ekonomi är att välja. Europa har de senaste åren valt dåliga ekonomiska idéer, som dessutom bygger på ett räknefel i Excel.

Finanskrisen gjorde Harvardekonomen Kenneth Rogoff till världskändis. Hösten 2009 deltog jag i en stor journalistkonferens i Köpenhamn och såg uppståndelsen på nära håll. Redaktörer från hela världen ställde sig i kö för att få Rogoff att signera ett exemplar av boken ”This time is different”, som han skrivit tillsammans med Carmen Reinhart.

De två ekonomerna hade under lång tid arbetat med att kartlägga historiska finanskriser. Normalt skulle deras ämne inte ha letat sig fram till tidningarnas förstasidor. Men nu blev tajmningen perfekt – lanseringen av boken sammanföll med den värsta krisen sedan 1930-talet. Plötsligt ville alla ta del av analysen. Rogoff åkte världen runt och föreläste, bland annat under politikerveckan i Visby.

Budskapet kan sammanfattas så här: finanskriser är ett återkommande fenomen i mänsklighetens historia. Varje gång de slår till tror många att något nytt och oväntat inträffat. Men tittar man bakåt framträder likheterna. Bubblor blåses upp och spricker, vilket slår hårt mot ekonomin, jobben och statens finanser, ofta under segdragna perioder.

Denna del av Rogoffs och Reinarts arbete har aldrig varit omstridd. Problemet uppstod när ekonomerna också gjorde gällande att BNP-tillväxten börjar ta allvarlig skada när statsskulden överstiger 90 procent av bruttonationalprodukten.

Det här kan verka som ett tekniskt ämne för specialister. Men just denna fråga – hur mycket staten kan tillåta sig att låna – har spelat en avgörande roll i de senaste årens ekonomiska politik i Europa och USA. Rogoff och Reinhart har skänkt akademisk trovärdighet åt dem som velat lösa krisen genom stora offentliga åtstramningar, inte minst inom EU.

Om staten bara återställer balansen i sin budget kommer ekonomin att återhämta sig, har budskapet lytt. Det land som gör sin hemläxa och snabbt kapar sitt offentliga underskott blir belönad av marknaden.

I dag är det deprimerande tydligt hur fel detta tänkande slagit. I stora delar av Europa, inklusive Storbritannien, har åtstramningarna bidragit till den sämsta utvecklingen sedan andra världskriget. Tillväxten är obefintlig och arbetslösheten når historiska rekord. De offentliga skulderna, som var tänkta att minska, fortsätter paradoxalt nog att öka som en följd av de usla tiderna.

Mycket av det som händer för direkt tankarna till 1930-talet, konstaterar ekonomerna Barry Eichengreen och Brad DeLong i en aktuell essä. Den gången begicks liknande allvarliga felgrepp i den ekonomiska politiken, vilket banade väg för nazisternas demokratiska maktövertagande i Tyskland. Då som nu försöker land efter land att spara sig ur problemen, vilket resulterar i en kollektiv kollaps av efterfrågan. Krisen förstärker sig själv.

Men åtstramningsivrarna ger sig inte. De fortsätter att predika sitt evange­lium, ofta med moraliska undertoner och med hänvisning till Kenneth Rogoffs och Carmen Reinharts forskning.

Frågan är vad de tänker göra nu. Nyligen visade en 28-årig student på universitetet i Massachusetts att Rogoffs och Reinharts slutsatser byggt på ett enkelt fel i dataprogrammet Excel. Sambandet mellan offentlig skuldsättning och låg BNP-tillväxt har historiskt inte varit så stort som de två ekonomerna hävdat. Över huvud taget kan man fråga sig vad som är hönan och ägget. Är det växande skulder som leder till lägre tillväxt? Eller kanske mer troligt det motsatta – en eländig ekonomisk utveckling som spär på skulderna, därför att statens intäkter rasar samtidigt som sociala kostnader ökar på grund av arbetslöshet. Spanien och Irland är två länder som illustrerar det senare.

I torsdagens New York Times försöker Rogoff och Reinhart ärerädda sig själva. De medger misstaget och distanserar sig från hur deras forskning utnyttjats politiskt.
Vi har aldrig förespråkat omedelbara åtstramningar, hävdar de två, men pekar ändå på ett visst samband mellan höga skulder och låg tillväxt.

Så har det inte låtit när Rogoff åkt på världsturné de senaste åren. Han tycks mera ha varit intresserad av att odla sitt kändisskap än att ta avstånd från hur forskningen använts politiskt, främst av konservativa partier. Jag kan inte minnas några ljudliga protester när stora delar av Europa försökt kapa sina budgetunderskott på en och samma gång, mitt i depressionen.

I en BBC-debatt för ett år sedan med Princetonekonomen Paul Krugman (ligger på Youtube) var Rogoff fixerad vid skulder, inte på att efterfrågan kollapsat.
Ingen väg ur krisen är enkel och varje alternativ är behäftat med kostnader. Men i grunden finns ett politiskt val och EU-ländernas prioritering de senaste åren har varit tydlig.

Tyskland och Storbritannien hade kunnat stötta upp efterfrågan i den europeiska ekonomin, och därmed lätta på trycket för krisländerna, men har i stället gått in för budgetbalans. Europeiska centralbanken hade kunnat sänka räntan till noll och i likhet med amerikanska Fed ge ytterligare stöd i krisen, men har valt att fokusera på minimala inflationsrisker.

Ekonomi är att välja. EU:s politiska ledare har tydligt ignorerat lärdomarna från den stora depressionen på 1930-talet. I stället har man förlitat sig på ett moraliskt tänkande där skulder per definition är fel, oavsett vad de syftar till att åstadkomma.
Akademiskt har dessa idéer haft svag förankring – och nu visar sig dessutom ett räknefel i Excel ingå i mixen.

Vid det här laget borde det dock inte krävas något dataprogram för att upptäcka vad åtstramningspolitiken lett till. Det räcker att ta del av den mest grundläggande ekonomiska statistik för att se hur illa Europa mår.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.