Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Sluta nonchalera brottslighet på internet

Sverige har lagar som skyddar den enskilde mot förtal, också när brottet sker digitalt. Det är dags att dessa börjar tillämpas.

När författaren George Orwell gjorde sin klassiska varning för storebrorssamhället var udden riktad mot staten. I boken ”1984” avsåg termen big brother den offentliga makten, som genom sina myndigheter löste upp medborgarens anonymitet och privatliv.

I veckan påmindes vi om att storebror inte nödvändigtvis behöver vara en del av statsapparaten. Med hjälp av internet och svensk offentlighetsprincip kan en privat aktör allvarligt skada den personliga integriteten. Och detta på rekordtid. På någon dag gick sajten Lexbase från okänd till ökänd databas, vars lockbete var att sprida uppgifter om människors brottslighet; ett slags skrupelfri kommersialisering av polisens belastningsregister.

Även vittnen och brottsoffer hängdes ut till allmän beskådan i en osorterad röra av dömda, friade och drabbade. Som ytterligare salt i såret bidrog ett dataintrång till att personuppgifterna fick digitala vingar. Integritetshaveriet var totalt.

Lanseringen av Lexbase satte igång en storm av protester, och det dröjde inte länge innan talesmannen hoppade av och internetleverantören Bahnhof drog ut kontakten.

Hur kunde detta övergrepp ske? Svaret är egentligen inte komplicerat. Till skillnad från polisens belastningsregister har enskilda domar alltid varit offentlig handling, inte minst av rättssäkerhetsskäl. I en demokrati måste allmänheten kunna granska avgöranden i domstolar.

Det nya är att tekniken både gjort det möjligt att sprida domarna digitalt och föra dem samman i en databas. Vem som helst kan med enkla medel bygga upp ett privat belastningsregister.

Enligt personuppgiftslagen är det dock förbjudet för andra än myndigheter att skapa sådana system. Över huvud taget ställer svensk lag tydliga krav på hur uppgifter om enskilda behandlas. Datainspektionen ska ingripa mot dem som inte följer regelverket.

Men det finns ett tydligt undantag – och det gäller verksamhet som av yttrandefrihetsskäl skyddas av grundlagen. I de fallen gäller inte längre personuppgiftslagen. Typiskt sett omfattas massmedieföretag, men vem som helst har möjlighet har begära samma skydd. Kravet är att man ansöker om ett utgivningsbevis och anmäler en person som ansvarig utgivare.

Det var detta som Lexbase gjorde – och därmed hamnade man bortom Datainspektionens tillsyn. Grundarna tycks därmed ha trott att de fått ett rättsligt carte blanche att publicera vad som helst om vem som helst på internet.

Att döma av reaktionerna verkar många ha utgått från samma vanföreställning. Datainspektionen uttryckte stor frustration på DN Debatt (28/1) för att man inte hade juridiska möjligheter att ingripa mot Lexbase.

Beskrivningen leder tanken fel. Grundlagsskyddet i sig är nämligen inget klartecken för publicering av kränkande uppgifter, vare sig digitalt ­eller analogt. Såväl yttrandefrihetsgrundlagen som tryckfrihetsförordningen innehåller en brottskatalog. Den som är ansvarig utgivare kan dömas för obehörig befattning med hemlig uppgift, liksom för förtal och förolämpning. Överträdelse av viss tystnadsplikt hör också till det straffbara.

Till skillnad från många andra aktörer på internet har Lexbase anmält en ansvarig utgivare, och denne person kan mycket väl komma att ställas till svars för den urskillningslösa publiceringen av domar. Den svenska rättsstaten – i detta fall justitiekanslern – kan ingripa.

I botten finns dock en problematik som är komplicerad och inte bara handlar om extremfallet Lexbase.

Det har i flera år funnits kommersiella databaser i Sverige som innehåller känsliga personuppgifter – och som byggt sin existens på systemet med utgivningsbevis och ansvarig utgivare. Skillnaden mot Lexbase är att de riktat sig mot vissa yrkesgrupper, som exempelvis journalister, jurister och företagare.

Piscatus är en sådan databas. Den rymmer tusentals domar bakåt i tiden, precis som Lexbase, och dessa är sökbara på individnivå. Flera medie­företag använder sig numera av Piscatus, ofta till stor nytta i granskningar av makt­havare. Andra liknande tjänster är Siren och Infotorg.

Det finns ett betydande journalistiskt värde i att kunna använda sig av uppgifterna i dessa system. Förr krävdes ofta tidsödande arbetsinsatser för att få fram liknande information.

Samtidigt är tjänsterna långt ifrån oproblematiska. Det potentiella missbruket är stort, och när jag förra året bekantade mig med Piscatus för första gången kände jag en instinktiv motvilja.

Dagens Nyheter har ett abonnemang på databasen, men vi har på eget initiativ satt upp strikta regler för användandet.

På redaktionen har en begränsad grupp reportrar tillgång till verktyget. Varje användare har dessutom undertecknat en instruktion som slår fast att databasen endast får utnyttjas i det journalistiska arbetet. All annan användning är förbjuden. Vidare gäller sekretess för uppgifter som vi av pressetiska skäl inte publicerar i tidningen. Större sökningar kräver nyhetschefs godkännande.

Självregleringen är nödvändig, men frågan är både om den räcker och kan täcka mer än massmedieföretagens verksamhet. Det finns ett odiskutabelt värde i att journalister kan göra snabba och effektiva sökningar om uppgifter som i grunden är allmänna. Men det får inte innebära att det ska vara fritt fram att bygga upp personregister utanför myndigheterna och erbjuda dessa på marknaden.

Detta är svåra frågor som regeringen borde ha utrett för länge sedan i stället för att blott notera de dilemman som den nya tekniken föder.

De flesta övertramp är dock redan straffbara, och juridiskt finns ingen principiell skillnad mellan analogt och digitalt förtal. Befintliga lagar kommer åt sådan brottslighet, om bara viljan och intresset finns hos polis och åklagare.

De allra flesta sajter saknar ansvarig utgivare, och Datainspektionen kan redan i dag jaga dem som sprider känsliga uppgifter om enskilda. Grundlagen står inte i vägen, personuppgiftslagen kan tillämpas.

Problemet är inte den svenska traditionen av vidsträckt tryck- och yttrandefrihet. Problemet är slappheten hos de rättsvårdande myndigheterna, och våra illusioner om att internet är en plats där normala rättsnormer inte gäller. Innan riksdagen tar nya juridiska steg kan existerande lagar gott börja användas.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.