Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Peter Wolodarski: Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?

Foto: Claudio Bresciani/TT

Krönika. I teorin är länderna kring Östersjön tillsammans rika och motstånds­kraftiga. I verkligheten är de splittrade och därmed svaga.

Jämfört med varje nordiskt land runt Östersjön är Ryssland en jätte. Så är vi vana att se på grannen i öst.

Men från ett annat perspektiv är bilden mer komplex. Om man räknar samman de fem nordiska länderna med de baltiska staterna och Polen ändras styrkeförhållandena.

Edward Lucas, mångårig medarbetare på brittiska Economist, konstaterar i en av årets mest läsvärda rapporter att denna utvidgade nordiska grupp har en samlad ekonomi som är drygt 30 procent större än Rysslands. Dess totala befolkning är 70 miljoner – mer än Frankrikes. Tillsammans lägger länderna 270 miljarder kronor på försvar, vilket motsvarar mer än var tredje krona i den sammantagna svenska statsbudgeten.

Länderna har det mesta som en modern försvarsmakt behöver: ett flygvapen i världsklass, ubåtar, artilleri, avancerade underrättelseverktyg, specialförband med mera. Om gruppen vore ett enda land skulle dess militära förmåga betraktas som den kanske mest effektiva i världen vid sidan om kärnvapenstaterna, skriver Lucas.

Så ser det ut i teorin. I verkligheten är bilden radikalt annorlunda.

I veckan fick Edward Lucas rapport uppmärksamhet, därför att den innehåller uppgifter om att Ryssland den 16–21 mars i år övade på att erövra nyckelområden i Norden.

Scenariot för uppskattningsvis 33.000 ryska militärer var att inta Bornholm, Gotland, Nordnorge och Åland – som svar på västliga försök att underblåsa ett slags Majdanprotest i  Moskva. Om aktionen genomfördes skulle det i praktiken bli omöjligt för Nato att försvara exempelvis Baltikum.

Men det intressanta som Edward Lucas pekar på, vid sidan om uppgifter om ryska övningar, är vår strategiska utsatthet i förhållande till Ryssland.

På pappret är den bredare nordiska gruppen motståndskraftig och kan försvara sig själv. Den har ett starkt gemensamt intresse av stabilitet, avspänning och samarbete i Östersjöregionen.

Problemet är bara att länderna inte kan ses som en enhet. Vissa är med i  Nato och/eller EU, andra inte. Vissa lägger ordentligt med pengar på sitt försvar, andra inte. Vissa delar underrättelser med varandra, andra inte. Vissa övar tillsammans, andra inte. Fragmentisering och splittring är det som präglar dessa nio länder. Och det gör dem sammantaget svaga.

Om Ryssland skulle vilja undergräva Natos kollektiva försvarsgaranti, så är Östersjöregionen en obehagligt intressant testplats. Med relativt små medel kan dagens säkerhetsordning rubbas.

Det kan exempelvis ske kring den ryska enklaven Kaliningrad – militärt avgörande för Moskva – något som den svenske analytikern Johan Wiktorin häromåret pekade på i boken ”Korridoren till Kaliningrad”.

Förbindelsen dit går genom Litauen. Det är inte svårt att tänka sig ett scenario där Ryssland tar sig rätten att skapa en landkorridor mot sin enklav, på liknande sätt som man agerat i Ukraina.

Såväl Johan Wiktorin som Edward Lucas belyser hur snabbt en sådan ”lokal” kris skulle kunna eskalera och bli farlig för hela Östersjöregionen. Många skott behöver inte ha avfyrats innan Ryssland hunnit etablera ett fait accomplit på marken.

Litauen är medlem i Nato. Kommer militäralliansen att försvara territoriet för ett av sina medlemsländer? Och sker det i ett läge när konflikten präglas av samma typ av desinformationskampanjer och ”oklarheter” som i Ukraina?

Att ryssarna inkluderar Åland, Gotland och Bornholm i sina militära scenarier är ingen tillfällighet, eftersom dessa platser är strategiska i försvaret av Baltikum. Både Nato och Ryssland har ett intresse av dem.

Gotland – där det svenska politiska etablissemanget nu samlas för en vecka i Almedalen – får i detta sammanhang en liknande roll som ett hangarfartyg. Svenskt territorium blir en bricka för stormakternas behov av flygbaser, leveransvägar och mark för vapensystem med lång räckvidd.

Ett land som lämnar centrala platser oförsvarbara kan alltså snabbt dras in i en militär konflikt, utan att de egna politikerna räknat med det. Saker bara händer, därtill utan ett fullskaligt krig. I ett drag ändras maktbalansen i hela Östersjöområdet.

Men Sverige står ju utanför Nato, invänder någon. Vi kommer inte att dras in i en konflikt mellan Ryssland och den västliga militäralliansen.

Det kan man hoppas. Men det lilla problemet är vårt geografiska läge. Och att Ryssland (korrekt) uppfattat Sverige som en integrerad del av det västliga försvarssamarbetet.

Tomas Bertelman, Sveriges tidigare ambassadör i Moskva, påpekade i sin stora utredning om försvarssamarbete att Sverige redan identifieras med den västliga militäralliansen, utan att formellt ha rätt till den kollektiva försvarsgarantin.

Med andra ord: vi har Natomedlemskapets tyngsta nackdel men inte dess viktigaste fördel.

Ingen vet hur Ryssland kommer att utvecklas. Men det är ett obestridligt faktum att makthavarna i Moskva gått in i Georgien, annekterat Krim och just nu agerar militärt för att söndra Ukraina.

Därtill har man, i den ”lugna” delen av världen som kallas Östersjö­regionen, dramatiskt ökat sina militära övningar, genomfört cyberattacker, kränkningar, en högprofilerad kidnappning och för­beredelser för krig.

Hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Och det arbetet måste ske i  samverkan med våra grannar.

Läs mer. Fler krönikor av Peter Wolodarski

Vänskap byggs inte med hot och lögner. Ryssland har ingen rätt att diktera vare sig 
Finlands, Danmarks eller Sveriges säkerhetspolitiska val. Att Moskva försöker påverka genom hot säger mycket om dagens Ryssland.

• Sveriges grundlag är aldrig en huvudvärk för försvaret. Rätten att fritt inhämta information är en 
cent­ral del av den svenska demokratin. Myndigheterna ska försvara denna öppenhet, inte undergräva den. 

• Först kritik i granskning, sen nytt chefsjobb. Det har länge talats om behovet av ansvars­utkrävande i Sverige. Men i verkligheten befordras personer som drabbats av hård ­offentlig gransknings­kritik.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.