Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Peter Wolodarski: Vägen till krisen är kantad av goda föresatser

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski

Marknadsoron återvände till Europa i veckan. Börserna föll och räntan på italienska statspapper drog i väg när det stod klart att landet inte får en stabil regering.

Just när krisrubrikerna hade börjat tona bort gör den tidigare turbulensen sig åter påmind; denna gång framkallad av en oklar valutgång. Demokratisk osäkerhet leder till ekonomisk nervositet, som i sin tur slår tillbaka mot det politiska systemet i form av högre räntor.

Men också före det italienska valet fanns skäl att vara på sin vakt. Ty även om ränteoron från i somras lagt sig har andra siffror visat att läget är allvarligt, och inte bara i Italien.

Arbetslösheten fortsätter att slå otäcka rekord i flera europeiska länder, trots att det gått fem år sedan finanskrisen inleddes. I fredags kom siffror från Eurostat som bekräftar trenden: bara det senaste året har andelen utan jobb i euroområdet stigit från 10,8 till 11,9 procent, vilket motsvarar 19 miljoner invånare. Det är lika många som alla boende i Sverige, Finland och Norge tillsammans.

Det talas inte så mycket om arbetslösheten på europeiska toppmöten, förmodligen därför att politikerna börjat vänja sig vid tvåsiffriga procenttal. Avtrubbningsprocessen har tilltagit. Men det gör inte problemet mindre akut för de samhällen som drabbas.

Den massiva utslagningen på arbetsmarknaden är en social och ekonomisk katastrof som kommer att prägla generationer i Europa framåt. Att släppa fram så hög och segdragen arbetslöshet är att be om långsiktiga problem, vilket Sverige upplevde i mindre skala på 1990-talet. Skadorna på ekonomin blir permanenta, såren för de enskilda djupa. I förlängningen hotas sammanhållningen och tilltron till demokratin, särskilt i länder som saknar en tradition av folkstyre.

Så här var det inte tänkt att bli. För tre år sedan hävdade den politiska eliten – anförd av Tysklands Angela Merkel – att krisen var på väg att lösas, bara euromedlemmarna skapade ordning och reda i sina statsfinanser. Om regeringarna skötte sitt budgetarbete lika bra som Berlin skulle Europa snabbt vara tillbaka på banan.

Financial Times ekonomiske kommentator Martin Wolf påminde nyligen om hur det lät på G20-mötet i Toronto 2010, då den så kallade åtstramningspolitiken sattes i verket.

Det outtalade budskapet var: Europa får inte bli som Grekland. Regeringar ska visa marknaden att de minsann kan spara. Fram till 2013 ska budgetunderskotten kapas; till 2016 ska statsskulderna ha minskat eller åtminstone stabiliserats, enligt mötets slutsatser.

Inget av detta var nödvändigt eller ens önskvärt, konstaterar Martin Wolf. Större delen av västvärlden befann sig fortfarande i sviterna efter Lehman Brothers kollaps. Den privata sektorn var inriktad på att minska sina skulder efter de goda åren. Tillväxten var svag, arbetslösheten hög och inflationstrycket lågt.

Det grundläggande tankefelet var att budgetunderskotten skulle ha skapats av skenande statsutgifter snarare än skattebortfall till följd av svag privat efterfrågan. Om något fanns behov av fortsatta ekonomiska stimulanser för euroområdet – men i stället fattades alltså beslut om åtstramningar. Resultatet blev att krisen förstärktes. Den privata och den offentliga sektorn bantade sina utgifter samtidigt.

Mest orimlig var jämförelsen med Grekland; ett särfall som hade lite att göra med situationen i Spanien, Irland eller Storbritannien. Samma grekiska analogi användes för övrigt i den amerikanska budgetdebatten, som om USA var på väg att stängas av från den internationella kreditmarknaden.

Tre år senare vet vi att dessa argument saknade bäring. Investerare har varit villiga att låna pengar till USA för en historiskt låg ränta och i Europa har åtstramningarna lett till det som kritiska röster varnade för 2010.

Tillväxten har bromsat in, arbetslösheten ökat och marknadsoron växt. De länder som försökte spara allra mest fick störst ekonomisk tillbakagång, enligt Internationella valutafondens genomgång. Ett land som Spanien har tvingats betala ännu mer i ränta på sin statsskuld, trots att man försökte vara duktig elev och uppfylla omvärldens krav.

Utvecklingen visar att marknadsoron inom eurozonen framför allt utlöstes av konstruktionsfel i valutasamarbetet, inte av ohållbara statsfinanser. Det var först när Europeiska centralbanken i somras – tack vare nye ECB-chefen Mario Draghi – gick in och utlovade stödköp av statspapper som räntorna började sjunka.

Spanien och Europa hade besparats mycket elände om ECB agerat tidigare. Euroområdet hade inte behövt ha 19 miljoner arbetslösa; i sig en tragedi för det demokratiska Europa.

Jean-Paul Juncker, premiärminister i Luxemburg och ordförande i eurogruppen, sade en gång om ekonomiska reformer: ”Vi vet alla vad vi måste göra, vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efter att vi gjort det.”

Den senare delen av uttalandet är onekligen korrekt: väljare runt om i Europa – nu senast i Italien – har visat vad de tycker om de gångna årens politik. Mario Montis italienska teknokrat­regering fick lägre stöd än antipolitikern och populisten Beppe Grillo. Montis regering stöddes av etablissemanget, men hans åtgärder skapade inte hopp om bättre tider.

Strukturreformer är nödvändiga och har positiva effekter på sikt, men kombinerat med åtstramningar som framtvingas av Bryssel och Berlin är det inte förvånande att väljarna vänder Monti ryggen.

Columbiaprofessorn Mark Mazower konstaterade i veckan att de som propagerar för fortsatta åtstramningar inte tycks se eller förstå att dessa successivt underminerar stödet för demokratin.

Makthavare som Juncker har trott sig veta att det bara funnits en enda väg, trots att den ekonomiska historien tydligt visat vart en sådan leder.

Vägen till en kris för demokratin är kantad av goda föresatser.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.