Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Praktexempel på vänsterdespot

Venezuela fortsätter att briljera i ekonomisk och politisk vanskötsel. Valutan faller lika snabbt som inflationen stiger, kriminaliteten ökar i takt med att lagren av basvaror och mediciner krymper.

När befolkningen nu protesterar mot presidenten Nicolás Maduro, efterträdare till den folkvalde despoten Hugo Chávez, svarar regimen på diktaturens språk. Oppositionsledaren Leopoldo López transporterades snabbt undan till ett militärfängelse.

Förutom att fängsla sina motståndare excellerar despoter ofta i att hitta på bombastiska, bisarra anklagelsepunkter – och jodå, López beskylls mycket riktigt för konspiration, terrorism och mord.

Vänsterns våldshärskare, som Maduro, är dessutom inte sällan framstående i att kalla allt motstånd för fascism. Det tog heller inte lång tid innan presidenten gick ut i tv och omtalade oppositionen som "fascistgrupper". Alla ­regimens tillkortakommanden – krisen, våldet, nöden – beror på fascistiska konspirationer, underblåsta av USA.

Samtidigt åker beväpnad motor­cykelmilis (!), en gång instiftad av självaste Chávez, omkring på gatorna och misshandlar människor. Terrorn mot den egna befolkningen tar sig också uttryck i skarpa skott mot folksamlingar samt misshandel och tortyr i landets arrestlokaler.

Den 5 mars är det ett år sedan Hugo Chávez dog i cancer. För en del vänsterdebattörer, även i Sverige, blev han en av de där socialistiska symbolfigurerna i tredje världen vars övergrepp man kunde förlåta eftersom de i alla fall retade USA.

Men diktatoriska fundament, oavsett om dessa lutar till höger eller vänster, är aldrig lämplig grund för nationsbygge. Regimerna Chávez och Maduro har förslösat landets stora oljetillgångar, misskött resten av ekonomin, pinat sitt eget folk och kraftigt manipulerat det politiska systemet.

Venezuelas existens som socialistisk halvdiktatur gjordes delvis möjlig av Chávez symbios med Fidel Castro på Kuba. Nu är båda borta. På Kuba har Raoul Castro, trots framträdande diktatoriska reflexer, visat upp en smula större pragmatism än företrädaren. Maduro framstår allt mer som en Chávez utan dennes karisma men med samma blodiga händer.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.