Provokatörerna: Feministisk härskarteknik stryper viktig debatt. - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Provokatörerna: Feministisk härskarteknik stryper viktig debatt.

Signerat – Hanne Kjöller.

Just nu rullar SVT:s programserie ”Provokatörerna”. Det halvtimmeslånga avsnittet med Maria Sveland lämnar mig både förvånad och förfärad. Problemet är inte Maria Sveland utan hur hon och hennes omvärld framställs av programmakaren Petra Markgren Wangler.

En separat mening i en kolumn av Johan Hakelius om 20 muskotnötter för mycket i ett äppelkaksrecept blir bakgrundsbilden till Maria Svelands gärning och provokatörspotential. Meningen ”Kakan måste smaka bittrare än Maria Svelands underbyxor” är helt igenom dum. Men att hänga upp kritiken mot Svelands bok ”Bitterfittan” på denna enda mening är att göra det väl enkelt för sig. Icke desto mindre görs detta till symbolen för kvinnohat och ett bevis för hur otroligt provocerande Maria Sveland är.

Den debatt, berättas vidare, som Maria Sveland ville få i gång med boken ”baktände” och kom i hög grad att handla om hennes person. Hon blev i medierna ofta ”anklagad” av andra kvinnor. Recensenten och litteraturkritikern Ulrika Milles förklarar att det beror på att ”vår kultur bygger rivalitet mellan kvinnor” medan män har en god tradition av att ”dubba varandra”.

Se där en halvtimmeslång kurs i feministisk härskarteknik. Alla som inte är med Maria Sveland är emot henne. Och de kvinnor som ”är emot” är det för att det finns en rivalitet mellan kvinnor och för att ingen kvinna står ut med att det går bra för en annan. Medan de kritiska männen drivs av kvinnohat och av de provokationer som hennes kritik mot kärnfamiljen utgör.

Jag är säkert minst lika mycket feminist som Maria Sveland och Ulrika Milles. Jag ser också patriarkatet och de strukturer som krymper friheten för både kvinnor och män. Och jag håller med Ulrika Milles om att det absolut finns kvinnor som är missunnsamma mot andra kvinnor.

Men om kritik av andra kvinnors teoribyggen ryggradsmässigt reduceras till detta, liknar det mer Nordkorea än systerskap. Pajkastning mellan feminister och icke-feminister är sällan särskilt givande, men inomfeministiska debatter är direkt livsavgörande för idéflödet. Precis som inom socialdemokratin eller miljörörelsen behöver åsikter bytas och brytas för att rörelsen ska kunna utvecklas. Stagnation, intolerans och tolkningsföreträde är feminismens främsta fiender. Inte sakkritik.

För den som ser programmet och som får uppfattningen att kritiken mot Maria Svelands resonemang mest handlat om hennes underbyxor skulle jag vilja komplettera bilden med att återigen framföra delar av min kritik.

Maria Sveland har försökt att leva jämställt men misslyckats. Av detta drar hon den lite lätt självupptagna slutsatsen att det inte går att leva jämställt. Hon gör sig själv och alla andra kvinnor till offer för strukturer och omständigheter vi inte rår över i stället för att se oss som aktörer med möjligheter att faktiskt förhålla oss till de strukturer och omständigheter vi lever under.

Det finns absolut roller och samhälle­liga förväntningar på moderskapet. Men att kvinnan exempelvis förväntas ta ut huvuddelen eller hälften av föräldraledigheten behöver inte betyda att den inte går att dela på något annat sätt. Det är alltid lättare att följa strömmen än att simma emot den. Men det är ett val – och inte något förutbestämt.

I Maria Svelands och andra vänsterfeministers ögon blir feminism lika med determinism. Moderskapet, som ingen annanstans och under ingen annan tid, varit ett så pass fritt val som i Sverige i dag, definieras av Maria Sveland som det mest bitterfittabidragande. Eländet började nästan direkt efter förlossningen och accelererade med amningen: ”Min kropp har varit med om ett krig och nu är den ockuperad av en främmande makt.” Så kan man förstås också beskriva mötet med sitt nyfödda barn.

Men konstigast är slutet. För vad gör Sveland efter denna helvetesskildring där vi sida upp och sida ned fått veta hur författaren är ”dränerad på energi av familjehelvetet” och ”full av emotionella skitfläckar”. Hon skaffar sig en unge till!

Kvinnor är alltså inte bara offer i den vänsterfeministiska tolkningen. De är också totalt ologiska. De beskriver kärnfamiljen som ett helvete, men gifter sig i vit klänning lik förbaskat.

Är inte det att ta sina egna feministiska ståndpunkter på ungefär lika stort allvar som en vegan i minkpäls.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.