Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-19 06:13 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/signerat/rattssystem-belonar-fel-foralder/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Rättssystem belönar fel förälder

Signerat – Hanne Kjöller.

En dansk seglarfamilj kidnappades för ett år sedam av somaliska pirater. Kidnapparna krävde 20 miljoner kronor i lösen. Danska utrikesdepartementet klargjorde raskt att man icke ämnade betala så mycket som en krona.

Från Sveriges, och så gott som alla andra länders del, skulle svaret ha varit detsamma, berättar en tjänsteman på svenska UD. Anledningen är lika svår som självklar. För att få en familj fri skulle man långsiktigt riskera fler människors liv. Kidnapparverksamheten existerar bara så länge den genererar någon form av vinst.

Att vänner till de kidnappade har ett mindre principiellt och mer emotionellt förhållningssätt är inte konstigt. Viktigt är däremot att stater, myndigheter och rättsväsende står emot vid den här typen av målkonflikter där det som kan vara kortsiktigt rätt kan vara långsiktigt förödande.

Samma typ av principer kan läsas in i Haagkonventionens skrivningar om barn som olovligen rövas bort eller kvarhålls utomlands av en av föräldrarna.

Formuleringarna är vassa som flinta. Barnet skall snabbt återföras till landet det tagits ifrån – oavsett nästan allt annat, som till exempel att man rotat sig i det nya landet. Alla vårdnadstvister ska avgöras i hemlandet. Punkt slut.

Att olovligen föra barn utomlands är ett brott. Johanna Schiratzki, jurist och professor i barnrätt vid Linköpings universitet, berättar att det är så gott som uteslutet att den bortförande föräldern i en tvist vinner rätten till ensam vårdnad.

Till synes omvända rättsprinciper råder däremot om man olovligen flyttar med sitt barn inom Sverige. Eller på annat sätt gör allt för att sabotera umgänget mellan barnet och den andra föräldern. Då kan man rent av belönas av rättsväsendet.

Det vet Martin. I tolv proppfulla ringpärmar finns alla utredningar, alla anklagelser, alla polisanmälningar, alla expertutlåtanden, alla domar samlade. Det är en förfärlig läsning om vad som kan ske när det skär sig mellan två föräldrar. Och vad som händer när en mamma under en pågående vårdnadstvist bestämmer sig för att utmanövrera pappan – kosta vad det kosta vill.

Turerna är så många att de är svåra att hålla isär. Men låt oss börja i den första av nio polisanmälningar om sexuella övergrepp.

Trots att anklagelserna var tämligen vaga togs anmälan – med rätta - på största allvar. Pappans umgänge drogs omedelbart in tills man hittade en kontaktperson som mamman kunde godkänna. Martin fick då rätt till övervakat umgänge.

Barnen, som ännu bara var några år gamla, förhördes. De vallades på de platser där brott, enligt mamman, begåtts.

Vidare utreddes syskonen av ett barnpsykiatriskt team vid Huddinge sjukhus. Men utredarna hittade inga tecken på trauma, utan konstaterade tvärtom att barnen var välfungerande och trygga och att de hade tillitsfulla relationer till båda sina föräldrar.

Martin friades från alla misstankar och förundersökningen lades ned. I december 2000 beslöt tingsrätten att ge barnen rätt till oövervakat umgänge och övernattning hos sin pappa.

Det dröjde bara en dryg månad till nästa polisanmälan. Nya anklagelser från mamman på samma tema. Nya krav på övervakat umgänge och nya krav på att de barn som hade papper på sitt välmående nu mådde så dåligt att de måste utredas på sjukhus. Huddinge sjukhus vägrade med motiveringen att barnen precis utretts och befunnits friska. Socialtjänsten tryckte på för att de fullt friska barn skulle slutenvårdas i alla fall.

Så här har det rullat på. Socialsekreterarna har agerat som mammans förlängda arm, medan åklagarna efter ett par år tycks se mönstret. Bedömningarna blir allt snabbare och motiveringarna allt skarpare. Grunden för beslut går från att ”Brott kan inte styrkas” till formuleringar om att brott inte kan antas.

Efter nästan fyra år av mer eller mindre ständiga polisanmälningar får en åklagare nog. Denna gång skulle pappan ha ofredat barnen sexuellt mitt bland alla människor på ett museum under en kort stund när kontaktpersonen varit tillfälligt borta.

Åklagaren skriver: ”Av arkivhandlingar framgår att samma påstående gjorts i anmälningar vid fyra tillfällen tidigare under tiden februari 2000 – mars 2003. Vid tidigare anmälningar har pojkarna hörts vid sammanlagt sju tillfällen.”

Förundersökningen läggs ned och åklagaren avslutar med att uttrycka en form av hänsyn till barnen som sällan synts i detta ärende. "Att återigen besvära pojkarna med polisförhör kan inte komma i fråga.”

Socialtjänsten fortsätter dock med att vara mamman behjälplig med att se symtom på övergrepp hos barnen som ingen annan ser. I ett sakkunnigutlåtande riktas hård kritik mot de inblandade socialsekreterarna. Enligt utlåtandet låter de sig dras in i mammans ”föreställningsvärld”, de agerar helt okritiskt och med ”extrem följsamhet” gentemot mammans uppgifter och krav och de spär på mammans oro genom sin "utredningsmetodiska okunnighet”.

När det blir svårare för mamman att använda barnpsykiatrin och rättsapparaten för att försvåra umgänget med pappan tar hon till det geografiska vapnet. Strax innan det äldsta barnet ska börja ettan flyttar hon till en annan ort där skolan börjar en vecka tidigare. Den gamla skolan och pappan får inget veta.

Så får man inte göra vid gemensam vårdnad. Juridikprofessorn Johanna Schiratzki förklarar att reglerna är glasklara, men att sanktionerna – i praxis – inte är det. ”Man lagstiftar om vårdnad och så håller man tummarna för att folk följer reglerna. Ungefär så.”

Här kolliderar en lag med en annan. Den nya skolan ska inte ta emot pojken enligt principerna för gemensam vårdnad, men ska ta emot pojken enligt skollagens bestämmelser om skolplikt. Han blir kvar i sin nya klass.

Patrik Lillqvist, polis med mångårig erfarenhet av vårdnadstvister, berättar att en förälder kan obstruera en hel del innan det händer något. Det som i Sverige heter ”egenmäktighet med barn” är vidhäftat med en subjektiv undantagsformulering om ”beaktningsvärda skäl”. Det ger mamman och pappan rätt att fly med sitt barn om man verkligen tror att den andra föräldern begår någon form av övergrepp. Och det är polisen som måste bevisa att föräldern ljuger om sin fruktan. Nio polisanmälningar som alla resulterat i slutsatsen att det inte finns något stöd för anklagelserna räcker inte.

Med flytten och skolbytet är Martins mått rågat. Han stämmer mamman och ansöker om ensam vårdnad. Det dröjer två år innan det blir rättegång.

I domen noterar och kritiserar rätten mammans frenetiska anmälande. Men, säger domstolen därefter, eftersom barnen rotat sig i sin nya stad och eftersom de bott mest tid hos mamman (då pappan ju mest fått hålla till godo med övervakat umgänge) så tilldelas hon ensam vårdnad.

Det är fantastiskt. Den förälder som mest effektivt saboterar sitt barns rätt till den andra föräldern belönas med ensamrätt till sitt barn.

Flera frågor infinner sig. En rör rutinerna vid anklagelser om sexuella övergrepp under en pågående vårdnadstvist. Visst - det finns generellt sett en underrapportering om sexuella övergrepp. De flesta barn upptäcks aldrig. Och det är en tragedi.

Samtidigt berättar Patrik Lillqvist hur han och hans kolleger ibland kunnat se fall där anmälningar följer andra beslut om vårdnad och umgänge. Finns ett beslut om exempelvis utökat umgänge för den andra föräldern, så trillar det i vissa fall in en polisanmälan med snudd på automatik sisådär tre dagar senare.

Varje polisanmälan ska behandlas som en ny. Standard är då, berättar Patrik Lillqvist, att man skiljer den misstänkta från barnet. Polis och socialtjänst är livrädda för en situation där de skickar barnen i famnen på förövaren. Och det kan man ju förstå.

Samtidigt är det ju inte heller riskfritt att gång på gång slå in kilar mellan barnet och den ena föräldern så att allt normalt umgänge omöjliggörs under flera års tid. Eller att gång på gång utreda eller förhöra helt normala barn.

Jag säger inte att det är lätta avvägningar. Inte heller att sexuella övergrepp aldrig begås under en vårdnadstvist eller att de inte bör utredas. Men det måste finnas någon måtta. Någon rimlighetsbedömning. Och någon professionalitet hos de socialsekreterare som tar emot – och ofta vidarebefordrar - anklagelserna.

Vidare måste det finnas ett bättre, snabbare och mer resolut sanktionssystem för regelbrott vid gemensam vårdnad. Precis som vid Haagkonventionen bör barnet omedelbart föras till sin hemort för att eventuellt där avgöra frågan om var barnet i framtiden ska vara.

Det är bara att konstatera att vi har ett system där det precis som för de somaliska piraterna finns vinster att hämta för den förälder som ”kidnappar” sitt barn. Så länge det sker kommer fler barn att berövas en av sina föräldrar.

Med lagstiftarens goda minne. Och ibland med hjälp av socialtjänstens utsträckta hand.

 

Fotnot: Namn och vissa detaljer är ändrade för att barnen inte ska kunna identifieras

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.