Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Religion: Politiken är (ibland) granne med Gud

Fallet Omar Mustafa visar att religionen och politiken ännu i dag har beröringspunkter – och smärtpunkter.

Den konspiratoriskt lagda har anledning att vara misstänksam vad gäller tankesmedjan Timbros senaste boksläpp. Utgivningen av antologin ”Religionen i demokratin” ligger nämligen så perfekt i tiden att man kunde tro att hela Omar Mustafa-affären är iscensatt som pr-jippo för boken.

I boken diskuterar åtta skribenter, bland andra statsvetaren Andreas Johansson Heinö, författaren Torbjörn Elensky och DN:s Nathan Shachar, gudstrons ställning i den politiska debatten. För det har ju hänt saker på området.

Enligt en gammal (mycket förenklad) föreställning kulminerade religionens inflytande någonstans strax före upplysningen, då den fick ett hugg som sedan dess fått den att sakta förblöda. ”Så sent som 1965 hävdade professorn i teologi Harvey Cox att religion inte kunde överleva där bildning och vetenskap trängde undan tro”, skriver bokens redaktör Eli Göndör.

Men det tog bara tre decennier för Cox att ändra uppfattning. Gud var inte död, han hade bara tagit ett kliv tillbaka. Eventuellt tillfälligt.

Det finns många skäl till religionens återkomst. I Sverige kan den delvis förklaras med invandring från muslimska, katolska och ortodoxa länder. Det nya tillståndet har kallats postsekularism, en term som betecknar just ett samhälle där demokrati och religion lever sida vid sida. Förhoppningsvis under största möjliga ömsesidiga artighet och hänsynstagande.

För kompromisser är nödvändiga. Klyschan ”politik och religion hör inte ihop” blir mycket märklig för en person som verkligen tar sin tro på allvar. Då kan man inte hänga av sig religionen som en ytterrock så snart man kommer in i ett politiskt rum.

Människor känner inte sällan befogad skräck för religionens inblandning i politiken. Det är alldeles för vanligt att olika gudsmän med stor frenesi och kreativitet förtrampat demokrati och mänskliga rättigheter.

Samtidigt finns många exempel på hur religionen drivit på demokratins framväxt i de brutalaste diktaturer – och inte minst på hur demokrati och tro kunnat samexistera i högsta välmåga.

Här finns dock en besvärlig paradox: Demokratin måste garantera religiös frihet, men viss religiös praxis är till sin natur odemokratisk. Det kommer att uppstå schismer – men i en modern rättsstat är utgången given. Som Elensky skriver i antologin: ”den sekulära lagen kan råka i konflikt med religiösa lagtraditioner, men då måste det vara klart att det alltid och uteslutande är den sekulära lagstiftningen som gäller.”

Så: var i detta sammanhang kommer Omar Mustafa in? En tolkning av Mustafas extremt korta karriär i partistyrelsen är att Socialdemokraterna egentligen ville ha in en mer lagom muslim. En som aldrig haft beröring med islamister, inte ser någon motsättning mellan Koranen och homosexualitet och som delar Södertörns högskolas genussyn.

Docenten Kjell Magnusson beskriver fenomenet roligt på SvD Brännpunkt: ”Det är svårt att komma ifrån intrycket att den bäste muslimen är den för vilken en svensk politisk ideologi och svensk kultur betyder mer än religionen och den egna traditionen.”

Men det finns naturligtvis allvar bakom. Några har påstått att det nu visat sig omöjligt att vara muslim och socialdemokrat. Det är nonsens. Men det finns en minoritet religiösa, oavsett trosriktning, som anser till exempel att homosexualitet är förkastligt och som inte ser något stötande med samröre med vildsinta antidemokrater. Dessa lär inte heller fortsättningsvis med framgång kunna kräva någon plats vare sig i S-toppen eller i ledningen för något annat existerande riksdagsparti.

Så hur ser framtiden ut? I boken beskrivs hur emigranter som flyttat till USA och Europa tenderar att känna sig ”fysiskt och kulturellt felplacerade”. För att motverka det främlingskap de känner i det nya landet besöker de gudstjänstlokaler, klär sig religiöst och dekorerar sina hem med trossymboler på ett sätt som de kanske aldrig gjorde i hemlandet.

Denna sorts religiositet kommer med viss sannolikhet att klinga av på ett par generationer – på samma sätt som även ”inhemska” religionsyttringar tenderar att slipas ned med tiden.

Men för dem vars religiositet i dag gör att de känner sig vilsna i det svenska politiska beslutsfattandet lär det bli fortsatt svårt att finna gehör. Deras enda chans kan bestå i att bilda ett nytt, religiöst parti. Min tes är att vi får se ett försök i den riktningen redan till valet 2018.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.