Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Rovdjurspropositionen: Skjut först och överklaga sen

I dag landar regeringens rovdjursproposition i riksdagen. Vägen dit har kantats av en rad besynnerliga beslut och demokratiska dikeskörningar.

Det finns åtskilligt att uppröras över när det gäller regeringens rovdjurspolitik. Men den här gången vill jag lyfta fram processerna snarare än politiken. För även hanteringen lämnar väldigt mycket mer att önska.

För någon vecka sedan misslyckades alliansen med att få med sig Socialdemokraterna på den rovdjursproposition som debatteras i riksdagen i dag. S ville lägga ansvaret för att uppnå ”gynnsam bevarandestatus”, som nyckelbegreppet lyder, på Naturvårds- och Jordbruksverket – och inte på riksdagsledamöterna. Precis som Vargkommittén också har föreslagit.

Men se det ville inte regeringen. SD stödde alliansen som därmed struntade i att försöka nå en bred överenskommelse.

I sak är S hållning den enda rimliga. Lika lite som riksdagsledamöter kan förväntas fatta beslut om doser för att häva insulinkoma, kan de bestämma om hur många vargar eller kungsörnar som behövs för att på lång sikt säkra artens överlevnad. Det är frågor för vetenskapen.

Däremot är det en politisk avvägning att utifrån vad forskarna menar är gynnsam bevarandestatus besluta om hur många djur som Sverige eller en ort tål. Självfallet har riksdagen mandat att fatta beslut om en lägre vargkvot än vad forskarna menar är optimalt för artens fortlevnad. Men det måste göras genom att hänvisa till just denna avvägning mellan olika intressen. Inte genom att justera ned siffrorna för hur många individer av en art som behövs för att den ska bli långsiktigt livskraftig.

Icke desto mindre är det just denna väg miljöminister Lena Ek har valt. När hon talar om gynnsam bevarandestatus använder hon begreppet MVP, minimum viable population, som avser kortsiktig överlevnad. I propositionen påstås att detta minimimått funkar finfint ihop med EU:s art- och habitatdirektiv.

Men till skillnad från Lena Ek utgår direktivet från långsiktig överlevnad. Och då förslår de 100 vargar, som miljöministern påstår räcker, inte långt. Inte heller det spann på 170–270 vargar som hon vill att riksdagen ska lagstifta om och som enligt henne ”med råge” uppfyller kravet på gynnsam bevarandestatus. Att i stort sett hela forskarvärlden är överens om att det behövs bra många fler, 700 är en siffra som ofta nämns, viftar miljöministern bort. Liksom att hänsyn förstås måste tas till genetisk status innan man fixerar sig vid antal.

Vid beräkningen av antalet lodjur har det blivit ännu mer fel. Som Ekot rapporterade i förra veckan har Artdatabanken korrigerat den egna uppgiften om att lodjurspopulationen 1995 uppgick till 700 individer. Årtalet och antalet är viktigt eftersom det, enligt EU:s direktiv, inte får understigas. Men Lena Ek svarar att det faktum att en uppgiftslämnare ändrar sin egen uppgift inte spelar någon roll. Riksdagen tänker ändå fatta beslut utifrån den felaktiga siffran.

Mattias Johansson är stabschef hos miljöministern. Han hänvisar hellre till formalia än till vilken siffra han tror är rätt. På frågan om inte departementet vid flera tillfällen faktiskt fått siffran 1.300 djur redovisad för sig återkommer han till att det inte finns något diariefört dokument.

Men Mattias Johansson och Lena Ek behöver inte gå längre än till sidan 45 i sin egen proposition. Där framgår att fyra remissinstanser, däribland Artdatabanken, invänt mot referensvärdet på 700–1.000 lodjur som riksdagen väntas besluta om, ”då det understiger populationsstorleken om 1.300 lodjur vid Sveriges inträde i EU år 1995”.

I den mån det finns andra viktiga uppgifter som regeringen eventuellt missat är det inte särskilt konstigt. Det gavs nämligen knappt någon tid för remissinstanserna att bidra med sina fackkunskaper.

Plikten för regeringen att inhämta yttranden anges i regeringsformen. Där står däremot ingenting om tider. Men det gör det i statsrådsberedningens promemoria 1990:5. Tidsfristen anges till tre månader. I undantagsfall, och efter prövning av departementsledningen, kan man banta tiden något. Men, läser jag vidare, ”om remisstiden sätts för knapp kan det sägas att beredningskravet i praktiken inte iakttagits”.

I den infekterade och svåra vargfrågan fick remissinstanserna inga tre månader på sig att formulera sina yttranden. De fick en vecka. En vecka! Lena Forsell, föredragande från Uppsala universitet, berättar att hon under sitt yrkesliv skrivit 20–25 remissvar och att hon aldrig varit i närheten av en tidsmarginal som denna.

Men Lena Ek är inte den enda som undviker de vägar som finns för att kvalitetssäkra beslut. Naturvårdsverket genar också.

Det är den myndighet som utgör första instans i frågor om såväl licens- som skyddsjakt. Naturvårdsverket har sagt ja till jakt på varg i fem fall under 2013. I ett fall handlade det om licensjakt, i de fyra övriga om skyddsjakt.

Bakom jaktförordningens paragraf 59 finns en säkerhetsventil. Genom att hänvisa till den kan Naturvårdsverket ge klartecken för jakten innan beslutet vunnit laga kraft. Om man rent hypotetiskt föreställer sig ett djur som regelmässigt smörjer kråset med dagisbarn inser man att en sådan ventil kan behövas.

Men Naturvårdsverket gör ingen sådan distinktion. Där hänvisas regelmässigt till paragraf 59, även vid beslut om licensjakt. Det skulle kanske inte göra så mycket om det vore så att myndigheten uppvisade en hyfsad juridisk träffsäkerhet. Men så är det inte.

För när förvaltnings- och kammarrätt – utifrån samma lagstiftning som Naturvårdsverket – överprövar myndighetens ja till jakt blir slutsatsen i så gott som alla fall den motsatta. Ett av de fem ärendena från 2013 har ännu inte avgjorts, men där har domstolen fattat beslut om inhibering och alltså stoppat jakten i väntan på rättsligt avgörande. I de fyra andra har domstolarna underkänt Naturvårdsverkets beslut. Myndigheten ser alltså ut att under 2013 vara på väg mot en felmarginal på 100 procent i besluten om ja till jakt.

Nu är förstås inte antalet tillräckligt stort för att bygga någon tillförlitlig statistik. Men som en fingervisning kan jämföras med Migrationsverket där förvaltningsrätten kommer till en annan slutsats i ett par procent av fallen.

Att Migrationsverket, trots denna blygsamma felprocent, regelmässigt skulle börja avvisa asylsökande under tiden som överklagandet pågår kan man näppeligen ens föreställa sig.

Men det är alltså vad Naturvårdsverket gör. De ger besked till jägarna att sätta i gång trots att den rättsliga processen ännu pågår. Och trots att rätten sannolikt kommer att komma till slutsatsen att jakten saknar laglig grund.

Under tiden dödas vargar utan att någon ställs till svars.

Det här handlar inte om rovdjursförvaltning eller gynnsam bevarandestatus. Det handlar om rättsprinciper, demokratiska spelregler och myndighetsutövning.

Miljöminister Lena Ek har, enligt definitionerna i statsrådsberedningens egen promemoria, struntat i det grundlagsfästa beredningskravet. Hon kommer till riksdagen med en proposition som sannolikt ökar – inte minskar – risken att Sverige ställs inför EU-domstolen. Under sig har hon en myndighet som satt i system att skjuta vargar innan besluten vunnit laga kraft.

Det har funnits dagar då jag känt större stolthet över Sveriges demokratiska traditioner.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.