Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Debatten är fri – men demonisera inte utsatta människor

Flyktingfrågan måste få vara precis så komplex som den är.

Om drygt två veckor går de första tillfälliga uppehållstillstånden ut. Alltså bland dem som utfärdades enligt de nya reglerna som riksdagen klubbade igenom förra sommaren.

Det betyder inte att skyddsbehövande från exempelvis Syrien kommer att skickas tillbaka till sina ursprungsländer. I stället hamnar ärendena åter hos Migrationsverket, vars arbetsbörda ökar, vilket påpekades redan när lagförslaget om att börja utfärda tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta var ute på remiss. I samma veva underströks även att ovissheten, i kombination med de försämrade möjligheterna till familjeåterförening, skulle leda till sämre integration, efter­som den som inte vet hur länge den får stanna, och dag och natt saknar sin familj, har svårare att rota sig i landet.

Invändningarna bet inte på majoriteten av riksdagsledamöterna. Inte för att de inte förstod, utan för att de tillfälliga uppehållstillstånden inte röstades igenom med integrationen, handläggarnas arbetsbörda eller flyktingarnas bästa i fokus.

Sedan november 2015 är den politiska inriktningen att så få asylsökande som möjligt ska komma till Sverige. Det har kallats för ordning och reda. Flyktingpaus. Andrum.

Alltsammans tilltag som kan verka handlingskraftiga. Logiska. Till och med nödvändiga.

Om det inte hade varit för att något saknas i debatten: omvärlden.

Det har kallats för ordning och reda. Flyktingpaus. Andrum.

I den nyutkomna boken ”Andrum”, av advokaten Viktor Banke, skildras hur enskilda människor som söker asyl slits mellan hopp och förtvivlan, och hur bakslag varvas med optimism. Men även hur fort Sverige inte bara bytte politik, utan också perspektiv.

I september 2015 publicerades bilden på treårige Alan Kurdi, som låg livlös på strandkanten. Plötsligt hade döden i Medelhavet ett ansikte, och enligt principen att en enskild människas död är en tragedi, medan en miljon döda är statistik, chockades en hel värld, inklusive statsminister Stefan Löfven, som under en manifestation i Stockholm förklarade att hans Europa inte bygger murar.

Därefter ordnades insamlingsgalor. Kändisar och privatpersoner ställde upp som volontärer. Liberalerna och Kristdemokraterna pratade om att öka antalet kvotflyktingar. Centerpartiet ville se över transportöransvaret. Moderaterna påpekade att det var viktigt att stå upp för flyktingars rätt att söka skydd i Sverige, och ringade därmed in något väsentligt: Asylrätten är en individuell rättighet som enskilda har i förhållande till stater, oavsett hur många andra som söker skydd just där och då.

Två månader senare tog det stopp. I november grät det dåvarande statsrådet Åsa Romson (MP) i direktsändning och tonläget ändrades från öppna hjärtan till att regeringen ville ”skapa ett andrum för svenskt flyktingmottagande”.

Bilden på Alan Kurdi var, om inte bortglömd, så i alla fall inte längre utgångspunkt för den politiska debatten. Som Banke skriver hade flyktingkrisen fram till dess varit flyktingarnas. Den hade utspelat sig i Mellanöstern eller på vägen till Europa. Men nu lät det plötsligt som om krisen var något som främst drabbat Sverige, och på samma gång som fokus försköts från flyktingars lidande och rättigheter till det svenska systemets begränsningar, ändrades även tonfall och ordval.

Ensamkommande flyktingbarn blev skäggbarn eller ”barn” inom citattecken. Hjälpbehövande beskrevs som potentiella terrorister, och även laglydiga var ett hot mot svenska värderingar och den västerländska kulturen.

Förändringen kan beskrivas på olika sätt. Men att skjuta över ansvaret på andra, vilket är vad man gör när man skapar ett nationellt ”andrum”, är inte att ta ansvar för helheten.

Politiken underlättar kanske för skolor, socialsekreterare och kommunala tjänstemän. Däremot är det ohederligt att få tillfälliga uppehållstillstånd, gränskontroller och splittrade familjer att framstå som höjden av ansvarstagande. Framför allt när motiveringen är att det ska vara ”ordning och reda”, utan att ens i en bisats nämna möjligheten att det kan vara rimligt att en orolig omvärld påverkar Sverige.

För man behöver inte förespråka fri invandring för att välkomna både nationella och universella utgångspunkter i en debatt. Inte heller för att vilja ha en anständig ton, som inte demoniserar människor som söker en fristad.

Det offentliga samtalet måste rymma olika vinklar och berättelser. Från dem som redan är här och dem som vill komma hit. Från dem som vill öppna dörren för fler och dem som vill stänga den ytterligare.

Det är också det som är den största styrkan med Viktor Bankes bok. Han låter frågan vara precis så komplex som den är.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.