Efter ett seminarium för tjugofem år sedan satt vi några och diskuterade liberalism – rättare bristen på liberalism i svensk politik. En frågade: Finns det någon verklig liberal i Sverige? Alla övriga skrek unisont: Ja, Sven Rydenfelt!
Mycket av regleringsekonomin utgår från att människorna inte förstår sitt eget bästa. En fri marknad innebär att individerna är fria att ingå avtal, producera, sälja, köpa, enligt egna önskemål. Men om staten inskränker denna frihet, i tron att människor inte förstår sitt eget bästa – då är demokrati grundad på allmän rösträtt en riskabel styresform.
Så skrev Sven Rydenfelt 1955 i en bok som heter ”Staten och makten”. Det var hans bidrag i en pristävling som förlaget Natur och Kultur utlyst. Temat var: ”Hur bör statsmakten begränsas i ett demokratiskt samhälle?”
Hur många förlag, eller organisationer, har startat liknande pristävlingar i dag?
Sven Rydenfelt var universitetslektor i nationalekonomi i Lund. 1991 fick han professors namn. Den 23 januari är det hundra år sedan han föddes. Han var aktiv in i det sista, skrev 23 böcker och bortåt tusen artiklar. Han var den ende i Sverige som hade kontrakt att skriva debattartiklar i Wall Street Journal. I januari 2005 hölls den sista Rydenfeltföreläsningen i Lund till hans minne. Föreläsaren var Financial Times ”principal economic commentator” Martin Wolf. Rydenfelt hade fyllt 94. Han svarade på Wolfs resonemang, elegant växlande mellan svenska och engelska.
I boken ”Fritänkaren” tecknade jag ett vänporträtt av honom.
Som föreläsare var Rydenfelt mycket uppskattad av studenterna, mera sällan av kollegerna. Som ekonom var han fritänkare som gick mot samtidens mönster och normer. På femtio-, sextio- och sjuttiotalen sysslade ekonomerna alltjämt mycket med konjunkturanalysen och rekommenderade olika statliga interventioner i marknaden. Keynesianismen var fortfarande ekonomisk statsreligion.
Rydenfelt såg med skepsis på regleringsekonomin. Han ansåg att den bröt sönder marknadens prismekanism som gav producenter och konsumenter information om kostnader och preferenser. Han kritiserade bland annat de hårda kreditregleringarna och idén om fast växelkurs – som, när jag började som ledarskribent i DN, var en helig dogm även i den här tidningen.
Efter nationalekonomen Knut Wicksell var Rydenfelt den förste som började med ”applied economics” – det vill säga han gick in på nästan alla områden med ekonomisk analys: bostäder, arbetsmarknad, jordbruk, beskattning, företagande. Ekonomisk frihet var för honom en dubbel utgångspunkt. Dels var en ekonomisk frihet en viktig del i liberalismen. Dels var den ekonomiska friheten ett huvudvillkor för utveckling och välstånd. Det viktigaste var inte den ekonomiska politiken utan villkoren för företagande. Med en genial term beskrev han detta som ”företagandets ekologi”. Det finns i ekonomisk teori en rad olika arbetslöshetsbegrepp. Men Rydenfelt betonade, i undervisning och i böcker, att grundvillkoret för full sysselsättning är rimliga villkor för företagarna. Det är de, inte politikerna, som skapar sysselsättning.
Hyresregleringen var det som Rydenfelt ägnade mest kritik. Den infördes 1942 som tillfällig krisåtgärd under världskriget men bevarades även sedan kriget i övriga former avslutats. I februari 1947 startade Rydenfelt sitt krig mot hyresregleringen, i en artikel i GHT, Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Han menade att den satte prismekanismen ur spel, skapade köer och beskar incitamenten till bostadsbyggande. Alf Johansson, generaldirektör i Bostadsstyrelsen och den sociala bostadspolitikens guru, tvingades gå i svaromål. Han fick en hopplös uppgift att bemöta Rydenfelts kritik.
Tidigt blev Rydenfelt invald i det liberala sällskapet Mont Pelerin Society, grundat 1947 av Friedrick Hayek och Milton Friedman. Det var liberalernas vattenhål. Där trivdes han och fick den uppskattning som uteblev i Sverige. När han skrivit sin kanske viktigaste bok, ”Bönder, mat, socialism”, översatte han den till engelska och skickade manuset till Milton Friedman, som såg till att den publicerades i USA, med Friedmans entusiastiska förord. Där visar Rydenfelt hur socialisering förstör jordbruket, i land efter land – kanske värst i Tanzania, det land som mest gynnats av svenskt bistånd och omvandlats från livsmedelsexportör till biståndstagare.
Den borgerliga regeringen borde ta två veckors time-out för att läsa in sig på Rydenfelts böcker. Det bör gå lätt; han tänkte som ekonom men skrev som journalist.
n_e_sandberg@hotmail.com