Erfarenheten säger att man inte ska dra för stora växlar på ett val till Europaparlamentet. Att Moderaterna fick svagt stöd i EU-valet 2004 hindrade inte en stor moderat framgång och regeringsskifte två år senare.
Varken Junilistan eller Piratpartiet hade förutsättningar att följa upp sina EU-valframgångar i riksdagen. Medan Feministiskt initiativ nådde 2,2 procent i EU-valet 2009 halkade partiet ned till under 0,7 procent i riksdagsvalet ett år senare.
En stor del av förklaringen till skillnaden ligger förstås i frånvaron av en regeringsfråga. EU-valet är den ohämmade känslans val. Här kan vi alla använda vår röst för att visa vilka vi är och betona en viss fråga eller dimension av politiken. I verkligheten är det förstås inte riktigt sant, eftersom Europaparlamentet har makt på riktigt. Men det känns så. Sambandet mellan den egna rösten och konkreta konsekvenser är så mycket otydligare än i valen på nationell nivå.
Frågan är ändå om inte gamla sanningar om EU-valen denna gång satts ur spel. De flesta hade säkert hunnit tröttna på uttrycket ”supervalår” långt före den 25 maj. Men efteråt är det svårt att avfärda tanken att detta år faktiskt skiljer sig från andra. Att valen råkar ligga samma år är inte bara en kuriositet. Det har höjt valtemperaturen och hettan i engagemanget för och emot olika partier, inte minst SD.
Ett tecken på det är att valdeltagandet i går var 5 procentenheter högre än förra gången. Ett annat är valvinnarnas profil.
Miljöpartiets framgång kan härledas till miljöfrågans betydelse i EU och till Isabella Lövins sakpolitiska framgångar som parlamentariker. Men varken Fi eller SD har någon tydlig EU-profil på sitt budskap. Båda har inför sina väljare i stället betonat att det rört sig om ett genrep. Framgång i maj framställdes som en förutsättning för en större och viktigare seger i september.
Fi har hävdat att partiet står för en ny dimension i politiken. I praktiken utgör Schyman och hennes vänner ändå ett vänsteralternativ. För fyra år sedan var detta säkert en bidragande orsak till Fis misslyckande; vänstersympatisörer ville inte ta risken att en röst på Schyman i praktiken skulle betyda fyra år till med Reinfeldt.
Med ökat stöd öppnas i stället för den omvända logiken: En röst på Fi blir en mycket tyngre vänsterröst än en på V, S eller MP om den puttar upp partiet den sista biten över riksdagsspärren. Den svenska politikens kamrat och broder 4 procent kan få sällskap av en syster.
Fis röster kan därför inte längre tänkas bort. Och det märks på tonfallen hos företrädare för övriga rödgröna partier. Tystnad och irritation har efterträtts av artigt betygande av hur ädel den feministiska kampen är. Så från vänster är inga hårda angrepp att vänta. Och även om mediernas granskning lär skärpas framöver har fenomenet Fi alltjämt nyhetens behag.
EU-valet bekräftar opinionsmätningarnas bild av att det blåser vänstervindar. Frågan i år är inte om den borgerliga alliansen kommer att tappa röster i höstens val utan hur ett regeringsdugligt alternativ skulle kunna se ut.
Socialdemokraterna är för svaga för att ensamma bilda regering och har i praktiken inga möjligheter att nå majoritet med stöd av något borgerligt parti. FP och C är för små, medan samarbete med Moderaterna starkt försvåras av gamla fiendebilder.
Miljöpartiet kommer att kräva att få vara med i en S-regering. En sådan koalition rymmer många inre konfliktdimensioner. Än svårare att komma överens blir det när en sådan parlamentariskt svag koalition tvingas söka stöd hos ytterligare ett eller två partier.
Just nu står regeringsduglighet inte högt på väljarnas önskelista. Motreaktionen kommer kanske inte före riksdagsvalet. Men den kommer. Det ligger i den mänskliga naturen att upptäcka värdet av det vi har när det har gått förlorat.