Tyskland är fantastiskt på att göra bilar, industrimaskiner och hushållsapparater. Åren närmast före finanskrisen gick stat, arbetsgivare och fack hand i hand för att höja ekonomins konkurrenskraft. Landets exportföretag har därefter blåst alla av banan.
Förbundskansler Angela Merkel har också rätt i att greker och italienare måste få ordning på sina statsfinanser. Något föredöme har dock tyskarna själva inte alltid varit, och dagens fyrkantiga principrytteri har avigsidor. Långsiktiga budgetregler löser heller inte den akuta eurokrisen.
Vad tyskar däremot är riktigt dåliga på är finansmarknader. De sparar hellre på banken än i aktier, och Merkel blir djupt misstänksam så fort det rör sig på börsen. Under krisen har hon ofta sölat, hamnat fel och skrämt investerare.
Medan Tyskland har svårt att förstå marknaden tycker Frankrike inte alls om den. Politiker i båda länderna skjuter gärna på pianisten: de farliga, anglosaxiskt färgade spekulanterna som ibland till och med gissar att kurserna går nedåt. Under starkt tysk-franskt gillande har EU lagt grimma på hedgefonderna, som inte hade mycket med finanskrisen att göra.
I Merkels och Sarkozys senaste europlan finns också skatten på finansiella transaktioner. Den är visserligen en usel idé, som fiaskot för den svenska valpskatten på 80-talet visade, men för dem är poängen att markera mot marknaden.
En sådan skatt skulle framför allt riktas mot London, som dominerar den europeiska finanssektorn. Och det är mot den bakgrunden skilsmässan på toppmötet mellan Storbritannien och kontinenten måste ses.
Britterna är inte direkt de mest konstruktiva EU-byggarna genom tiderna. Särskilt premiärminister David Camerons konservativa parti har stökat till det. Men Tories är inte ensamma om att se risker med att okunniga europeiska byråkrater bestämmer takten i Londons finanskvarter.
Hälften av den brittiska handeln sker med övriga Europa, och EU:s gemensamma marknad är livsviktig för landet. Cameron borde ha agerat med mer finess. I stället blev toppmötet en frontalkrock. Det är synd. EU behöver både tysk känsla för ordning och anglosaxisk kapitalism.