Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Ursäkten riktades till vännerna

Signerat – Erik Helmerson

Den som följer svensk fotboll vet att öppen rasism på läktarna är en mer eller mindre försvunnen företeelse. Sexism, homofobi och våldsglorifiering lever ännu kvar, tyvärr, men klubbar och supportrar har gemensamt lyckats trycka bort rashatet till en marginell företeelse.

Man kan tycka att det borde vara en självklarhet och inget att yvas över, men det räckte med att se AIK spela borta mot CSKA Moskva nyligen för att förstå att rasismen lever kvar. AIK:s svarta spelare utsattes för trakasserier – apljud, nedvärderande sånger – i 90 minuter.

I söndags kallade SVT-legendaren Bo Hansson, numera pensionerad, färgade AIK-spelare för svartingar. Orden sändes av misstag ut i Sveriges Radio. De lät som ett eko av en tid då vissa supportrar gjorde alternativa serie­tabeller och räknade bort alla mål och poäng som svarta spelare bidragit med.

Lika illa som uttalandet i sig är hur Hansson – och de kolleger som tar honom i försvar – inte ser att han gjort något klandervärt. Hansson ber visserligen om ursäkt genom Aftonbladet, men inte till AIK:s svarta spelare eller andra afrosvenskar – utan till Radiosportens redaktion.

Han dribblar också bort sig själv med en förklaring som går ut på att det inte var spelarnas hudfärg han ville åt utan att AIK värvat spelare som är för spelmässigt lika. För att komma från en fotbollsexpert är uttalandet obegripligt. Skulle centertanken Kwame Karikari ha en spelstil som gör honom svår att skilja från teknikern Muhammed Bangura? Är Bangura i sin tur en kopia av Ibrahim Moro, evighetsmaskin på AIK:s mittfält? Det enda de har gemensamt är att de är ”importer” (Hanssons ord) och att de är svarta.

Så, är detta ens viktigt? Spelar det någon roll vad en äldre man, uppvuxen i ett annat Sverige, uttalar på en fotbollsläktare? Ja, eftersom det är ett pedagogiskt exempel på hur vardagens främlingsfientlighet kan manifestera sig. En vördad yrkesman, prisbelönt för sitt språk, brister ut i rasistiska tillmälen när han tror att han är bland vänner. Han ser inget konstigt i det. Han ångrar ingenting – utom att det gick ut i etern, varför han ber sina vita kompisar på Sveriges Radio om ursäkt.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.