Vågar vi fortfarande lita på varandra? - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Vågar vi fortfarande lita på varandra?

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Svensk sjukvård har varit relativt billig och effektiv därför att vårdanställda inte behövt oroa sig för att bli stämda. Det är en tillgång värd att vårda.

En av Jakob Endlers vanligaste uppgifter under jourtid är att bedöva kvinnor som ska föda. Som ST-läkare vid Södersjukhuset i Stockholm har han lagt många hundra så kallade förlossningsepiduraler. Det är ett okomplicerat ingrepp med små risker för skador.

I senaste numret av Läkartidningen skriver Endler om en natt på sjukhuset när han blir filmad. Den som håller i kameran är inte någon kollega eller medicinare som i utbildnings- eller forskningssyfte vill dokumentära bedövningen.

I stället är det patientens anhöriga som fångar förloppet. Visserligen frågar de om det är okej att ta bilder, men inte förrän epiduralen är på plats inser läkaren att alltsammans tagits upp på video.

Lätt irriterad frågar han varför, och får svaret att de vill ha episoden på film:

”Människor väljer att titta på märkliga saker på tv, men jag har svårt att se framför mig hur familjen bullar upp sig i tv-soffan på fredagen med chips och dip för att titta på när jag stoppar in en 18 gauge-nål i ryggen på deras dotter”, skriver Jakob Endler.

I flera decennier
har det förekommit att anhöriga filmat förlossningar. Men detta handlar inte om att zooma in ett spädbarn som ser ljuset på BB. Detta framstår som ett oblygt försök att dokumentera vårdpersonalens insats, kanske för att använda som bevis vid en eventuell felbehandling.

Det är möjligt att familjen på Södersjukhuset bara ville ha ett videominne från en natt på SÖS utan någon särskild baktanke. Som DN rapporterat om tidigare (9/11) har det blivit vanligare att patienter filmar olika situationer i vården, något som lett till fotoförbud i flera landsting.

Tack vare de smarta mobiltelefonerna är vi numera alla potentiella fotografer, radioreportrar och tv-journalister i en och samma person, därtill med omedelbar möjlighet att publicera materialet på internet.

Det ger oanade möjligheter att fånga ögonblick på bild och det stärker förmodligen också känslan av kontroll hos fotografen. Kanske kan det dämpa olusten hos den som upplever sjukvården som en maktkoloss, i vilken patienten är liten och läkaren stor.

Vi lever i en tid av konstant kravställande. Sjukvårdspersonal ska vara tillgänglig 24 timmar om dygnet, skolbarn ska kunna åka på semester mitt under pågående termin (DN 13/1) och förskolan förväntas informera om alla aktiviteter via mejl, Facebook och anslag på väggen – annars är personalen inte service minded.

Ingen utomstående vet hur familjen på Södersjukhuset tänkte, men det är lätt att förstå att läkaren kände sig misstrodd.

All sjukvård förutsätter förtroende. Redan i det ögonblick som patienten kommer på tanken att det kan vara bra att samla bevis, börjar man fräta på den tillit som ligger till grund för en effektiv och empatisk vård.

Det leder till att alla inblandade – såväl patienter som vårdanställda – känner sig mindre trygga i sina roller. Behandlingen blir sämre och dyrare. Läkare vidtar kostsamma försiktighetsåtgärder för att i likhet med sina amerikanska kolleger skydda sig mot anmälningar, och patienter kanske spänner sig och avstår från att dela med sig av viktig information.

I botten finns frågan: litar vi på varandra? Och hur ska vi agera den dagen som något går snett?

Det är tre år sedan som polisen gick in på Astrid Lindgrens barnsjukhus och bryskt grep en narkosläkare som misstänktes för ett barmhärtighetsmord. Efter en orimligt segdragen rättsprocess friades läkaren på alla punkter, och nu utreder Justitiekanslern polisens och åklagarens agerade. Det kan vara fråga om ett rättsövergrepp.

Men Astrid Lindgren-fallet reser också viktiga frågor om hur fel inom vården ska hanteras.

Är polisstationen den naturliga platsen för att anmäla missnöje eller misstankar mot vårdanställda? Är det dit patienter ska överlämna ”videobevisning”? Eller bör fel inom sjukvården precis som tidigare hanteras genom samtal mellan patienter och medicinskt ansvariga, kombinerat med Socialstyrelsens tillsyn?

Inget system saknar svagheter. Den traditionella svenska modellen har säkert bidragit till viss myndighetsarrogans och en känsla av maktlöshet hos dem som farit illa i någon kall landstingskorridor.

Men en modell som sätter den ömsesidiga tilliten i centrum har också stora fördelar. Att svenskarna i ett internationellt perspektiv har ett högt förtroende både för myndigheter och för varandra betyder mer för vår utveckling än om Sverige skulle ha haft stora reserver av guld eller olja.

Hög mellanmänsklig tillit gör det enklare att leva tillsammans. Vi behöver inte ha lika många lås och larm, vi måste inte kalla på advokater eller domstolar i onödan, och vi slipper skriva långa avtalstexter som skyddar oss mot varje tänkbar eventualitet. Vi vågar ta större risker i vardagen, tror oftast människor om gott och känner oss som en konsekvens tryggare.

Det är ingen slump att länder som har hög social tillit är länder med låg korruption och ett starkt stöd för gemensamt finansierad vård, skola och omsorg.

Håller utvecklingen i Sverige på att vända?

De senaste siffrorna från SOM-institutet i Göteborg tyder inte på det. Men förtroende går så mycket snabbare att rasera än att bygga upp, och subtila förändringar kan vittna om förestående skiften.

I ett land med hög social tillit borde det inte behövas fotoförbud på sjukhus. Ty alla patienter känner instinktivt själva att de bör låta mobilen stanna i fickan.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.