Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vänsterns missnöje är ett konstant värde

Har du blivit moderat? Så lyder en av de första replikerna i filmen ”Vi är bäst” som hade premiär i fredags. Den uttalas med ungefär samma avståndstagande som ”Har du blivit kannibal?”.

Samtalet fortsätter: ”Klas Östergren! Nej, är det sant?” Och jäklar vad han där har satt tidsandan, den gode regissör Lukas Moodysson. För nu är det 1982, de runda glasögonen är på plats över den stickade fiskartröjan, bokstaven A är inringad och förändrad till anarkilogga, på tunnelbanan hänger turistreklam för Jugoslavien – och bara tanken på att en flicka kan spela el­gitarr kortsluter manliga 35-årshjärnor.

Det är något särskilt med den här epoken. Två år tidigare, 1980, anses Sverige ha varit som jämlikast. Den så kallade Ginikoefficienten som mäter inkomstskillnader har aldrig varit lägre än då, efter decennier av S-styre och blott fyra års borgerligt maktinnehav.

I dag är 1980 därmed något av år noll för regeringens kritiker. En utopi att sträva efter. Oppositionen kommer fram till valet att försitta få chanser att poängtera hur alliansen fullständigt skövlat den svenska välfärden. Löfven & Co vill tillbaka till framtiden fast tvärtom – fram mot dåtiden.

Men märkligt nog var 1982 års väns­ter inte alls särskilt nöjd med sakernas tillstånd. Detta märks inte minst på filmens musikspår, där bland andra Ebba Grön, Ulf Lundell och KSMB finns med.

”Tack alla vi, alla vi som har det så bra. Men Sverige Sverige fosterland, säg mig är det verkligen sant?”, sjunger Ebbas­ Thåström i ”Schweden, Schweden” som en av huvudpersonerna lyssnar på i sin freestyle (en sorts förhistorisk prototyp till mp3-spelaren, kids). Spoiler: han tycker verkligen inte att det är sant.

En annan Ebba Grön-låt som hörs i filmen är ”Mental istid”. Visserligen en klassisk postpunkhymn, men som reklamjingel för 1982 är den direkt hopplös. ”Det totala totalitära, jag snyftar tyst, jag får inte gråta, det skulle dom aldrig förlåta”, sjunger Thåström. (Han lyckas för övrigt dessutom få ­”dator” att rimma med ”vår mor”.)

Självaste rockmorfar Ulf Lundell var också skeptisk. I filmen hörs han med ”Kär och galen”: ”Dom föder upp dej på lögnen om ett liv där svart är svart och vitt är vitt och skammen ska du bära som en mask. Du växer upp med ryggen full av kniv.” Så sjunger bara någon som är sorgligt omedveten om den låga Ginikoefficientens välsignelser.

Det är lustigt ändå hur det som i dag betraktas som ett paradis i samtidens ögon var en plats där medborgaren går runt med ryggen full av kniv men inte får gråta – det skulle dom nämligen aldrig förlåta.

Men det är väl så enkelt som att både den progressiva vänstern och den konservativa högern nu kan enas om att det var bättre förr. Redan på 500-talet f Kr satt förmodligen en upprörd grek och presenterade statistik över spikklubbskoefficienten: 30 år tidigare var det minsann bara 28 procent av medborgarna som fick sina mjältar spräckta av diverse barbartillhyggen.

På samma sätt lever vi kanske i dag i framtidens drömsamhälle. Eller så blir det ofantligt mycket bättre om 30 år än i dag – men då kommer den tidens Lundellar att klaga i alla fall.

”En leopard kan inte ändra sina fläckar”, påstod profeten Jeremia, och lika lite kan nog vänstern ändra sitt missnöje med sakernas tillstånd. Någonstans känns det ändå rätt tryggt. Åtminstone en koefficient är konstant.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.