Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Vem är egentligen Jason?

Debattörer gör bisak till huvudsak och skadar därmed kampen mot rasism.

Jag ser framför mig hur arkeologerna om hundra år gräver sig genom decennier av digital textmassa. Så hittar de några dokument, publicerade sam­tidigt. De blickar på varandra och kan omedelbart bestämma exakt vilken tid det rörde sig om. Det kan bara vara 2013.

Bakgrunden är Jason ”Timbuktu” Diakités tal i riksdagen, då han uttryckte sin stolthet över och rätt till Sverige. Talet inspirerade ett antal svenskar att ta ställning mot rasism under parollen ”Jag är Jason”. Det skulle de inte ha gjort.

Aktivisten och debattören Foujan Rouzbeh påpekar på SVT Debatt att de inte alls är Jason. De är nämligen ”vita, män, medelklass (som) bor bekvämt, har fadderbarn i andra länder (och) har nedärvda privilegier till följd av historiska förtryck av oss andra.”

Samma tema tas upp i tidningen Bang och Sveriges Radios ”Kulturnytt”. I radion uppläxas Tomas Ledin, en av de som haft mage att tro att de är Jason: ”Om man inte ser sin egen roll i maktstrukturen som en vit privilegierad person så upprätthåller man omedvetet den rådande maktstrukturen”, sade ”Kulturnytts” medarbetare Iman Hazheer i ett inslag i går.

Man riktigt ser förvirringen sprida sig hos de som medverkat i kampanjen i tron att de gjort något fint. Är jag inte Jason? Vem är egentligen Jason? Vem har Jasonformuleringsprivilegiet?

Några reflektioner på denna märkliga debatt. För det första är det naturligtvis fördomsfullt att påstå att någon inte ser sin roll eller är medveten om sina privilegier. Det kan bara personerna själva, som Tomas Ledin i det här fallet, veta något om.

För det andra påstår de som engagerat sig i ”Jag är Jason”, antar jag, inte i första hand att de delar någons erfarenheter. Det är ett sätt att uttrycka empati.

Två yttranden från 1960-talet har etsat sig fast i den politiska respektive filmiska historien. John F Kennedy sade sitt ”Ich bin ein Berliner” i stadsdelen Schöneberg, Berlin, och i filmen ”Spartacus” består den mest kända scenen av ett stort antal människor som fäller repliken ”I’m Spartacus”.

Med facit i hand hade det varit rätt trist om de två bemöttes med att någon poppade upp med ett ilsket ”Det är du inte alls”.

Ett annat sätt att se saken: Om alla tyskar hade tagit på sig gul stjärna när de antijudiska tyska lagarna verkställdes – skulle det ha varit bra eller dåligt för kampen mot nazismen?

Den aktuella debatten ger mig två associationer. Den första härstammar från mina år bland fotbollsfans. Dessa är mästare på att väga varandra och finna alla utom just sin egen person alldeles för lätta. ”Jaså, du har inte missat en match på nio år? Men var du på bortafajten i kvalet till Intertotocupen mot Metallurg Sumgajyt, Azerbajdzjan, 1979? När vi fick stryk med 5–1, det regnade i 90 minuter plus tillägg och vi fick löpa gatlopp mellan 500 hemmafans beväpnade med svarvar? Delar du inte den erfarenheten? Jämra plastsupporter!”

Den andra associationen är förstås 70-talsvänstern och dess sekterism. Det som började som en kamp mot USA:s krig mot Vietnam förvandlades rätt snabbt till ett otäckt moln av bokstavskombinationer, partiböcker, rödvin och gedigen trumpenhet mellan KPML(r) och RMF/KAF. Stormöten avlöste varandra där de vann som var argast, hade mest vindlande teoribildning och var uthålligast i sina talkörer. Några sådana segrar – och de var förlorade.

Jag ska inte säga att jag begråter att bokstavskommunisterna fragmenterades och försvann. Däremot tycker jag att det vore fatalt om antirasismen blev föst i riktning mot samma historiens skräphög.

Här kan man invända att det bara var extremvarianterna av vänstern som gjorde sig så löjliga att deras respektive fragment dog sotdöden. Själva socialismen lever och har hälsan. Motargumentet mot det är att även den stora, sansade majoriteten av vänstern fortfarande tvingas dras med ett tungt arv från 70-talet, ett arv som deras motståndare fortfarande mer än gärna pekar på.

Risken är stor att de argaste ”Du är inte Jason”-skrikarna gör exakt det som Maciej Zaremba beskrev i en DN-artikel om skolan härom veckan. Alltså ”skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionerligt stort inflytande”.

När denna lilla men ilskna åsiktsminoritet gör bisak till huvudsak, förhäver sig själv och med högt tonläge avfärdar människor som vill engagera sig kan man inte förvånas om de senare tröttnar och går hem.

”Jag är Jason.” ”Du är inte alls Jason, JAG är Jason.” ”Måhända, men jag vill ändå hävda att jag inte INTE är Jason!”

Ledsen, men det går knappast att fortsätta så här.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.