Det är något kusligt som pågår, inte bara för hälsan. Under hela mars i fjol varslades 4.000 personer om uppsägning. Bara den senaste veckan är siffran runt 13.700, enligt Arbetsförmedlingen. Och ökningstakten är högre än under den förödande finanskrisen för drygt tio år sedan.

Coronaviruset slår vilt omkring sig i den svenska ekonomin. Stora industriföretag som Volvo masspermitterar, för både efterfrågan på fordon och de globala leverantörskedjorna har brutit samman.

Banken vill inte heller låna ut, eftersom ett bolag utan verksamhet knappast kan kallas kreditvärdigt.

Men uppsägningsvarslen kommer än så länge framför allt i de sektorer som är beroende av hushållens konsumtion. Oron för smitta får människor att inte bara sky större folksamlingar utan också trängre utrymmen som kaféer. För många hotell och restauranger har kunderna helt enkelt försvunnit. Detsamma gäller resebranschen.

Effekterna förökar sig. DN har berättat (27/3) om Alvar Kårfors, vars företag Orto Novo säljer färska kryddor. Mataffärerna köper, men det som var avsett för krogen hamnar på sophögen.

Timanställda, ofta unga och utrikes födda, måste sluta. Små tjänsteföretag som frisörer har det svårt. Handeln får problem, allt från klädbutiker till kylskåpsförsäljare, när osäkerheten gör att fler håller på sina pengar. Hantverksfirmor kan ha både kunder och order utan att släppas in där de ska jobba, och då får de heller inte betalt.

Riksbanken och regeringen har anlagt moteld. Väldiga krispaket har lagts som på papperet motsvarar hundratals miljarder kronor. Detta är visserligen nödvändigt. Men det är framför allt de större spelarna som kan utnyttja den statliga hjälpen, som mest består av lån och kreditgarantier.

Finansminister Magdalena Anderssons paket från förra veckan på 300 miljarder innehåller bara egentliga stimulanser på ”högt räknat en tiondel av totalbeloppet”, skriver ledarsidans kolumnist Andreas Bergh i måndagens DN.

En hel del handlar om uppskov med skatteinbetalningar, men skatten ska ändå betalas. När räntan är 6 procent blir det i praktiken ett dyrt lån.

Även när Riksbanken ställer rekordbelopp till bankernas förfogande för att de ska låna ut till företag är det storfräsarna som gynnas. Egenföretagaren kan ha blivit av med alla intäkter, och därför känna sig skeptisk till nya skulder. Och banken vill inte heller låna ut, eftersom ett bolag utan verksamhet knappast kan kallas kreditvärdigt.

Moderaterna föreslog på måndagen att arbetsgivaravgiften slopas under två månader och att staten står för hälften av hyreskostnaden för hotell, restauranger och butiker. Dyrt, javisst, men det måste skyndsamt prövas. Sverige har goda offentliga finanser och småföretagares fasta kostnader måste ned för att de ska överleva.

Tre nationalekonomer skrev också på DN Debatt om den rådande efterfrågekollapsen. Där fanns ytterligare åtgärder för att stötta mindre företag, som att öka statens andel av permitteringslöner till minst 75 procent.

Självklart fanns redan före coronakrisen företag som inte var livskraftiga, men med den tsunami som drabbat Sverige är det svårt att avgöra vilka. Likafullt måste staten vara smart, inte generös. Stöd ska riktas till de som behöver det bäst, och meningen ska inte vara att upphäva alla marknadsmekanismer.

Under finanskrisen var samhället tvunget att rädda bankerna. Den här gången står stora exportföretag över hela världen på kö hos statens akutmottagning. Men turen borde vara kommen för de mindre kuggarna i hjulet, de som nu först riskerar att däckas av viruset.