Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 08:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/sofia-nerbrand-darfor-ar-det-sa-viktigt-vilket-gang-moderaterna-valjer/

Ledare

Sofia Nerbrand: Därför är det så viktigt vilket gäng Moderaterna väljer

Illustration: Magnus Bard

Spänningarna finns inte bara mellan Allianspartierna, utan även under ytan i Moderaterna. Partiet står inför ett vägskäl: dur eller moll?

Sofia Nerbrand
Rätta artikel
Val 2018

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Karin Boyes kända vers fångar den smärta, rädsla och ilska en förändring kan skapa. Politiska ledare har på senare år valt att med allt större emfas peka på hot och problem. Samhällsdebatten har blivit hårdare. Nationalistiska och populistiska partier har växt sig starkare. 

Det skifte vi ser i det politiska landskapet kan delvis förklaras av en ökad svartsyn. Inte minst på högerkanten är väljaropinionen och partiernas budskap kommunicerande kärl. Markus Uvell visar i sin bok ”Bakslaget – radikalt etablissemang, konservativa medborgare” (Timbro, 2018) att 60 procent av befolkningen är pessimister och att de i hög utsträckning röstar på Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna. 

Både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor talar om sitt älskade Sverige, som fördärvas av migrationskris, IS-krigare och välfärdssvek. Förbud mot böneutrop är numera en viktigare profilfråga än ökat bistånd för KD.

Moderaterna har gått från framtidsoptimism till att använda mörka valfilmer, och från ett frejdigt ja till Europa och till ett mer EU-kritiskt budskap. Det idéprogram som M ämnar ta fram ska med ett klart konservativt anslag handla om ”vår tids gemenskaper” och ”den svenska jämlikheten”. 

Detta skiljer sig markant från Liberalernas ”Försvara friheten” och Centerpartiets slogan ”Framåt!”. 

Jimmie Åkesson sade före omröstningen om Ulf Kristersson som statsminister (14/11) i riksdagen: ”Vi ser hur Moderaterna och Kristdemokraterna närmar sig en konservativ sammanslutning i riksdagen. Det är helt naturligt och så det bör vara. Det är så jag vill ha det. Konstellationen M, SD, KD behöver ytterligare 21 mandat för egen majoritet i den här kammaren.” 

Skavde det ändå inte i Ulf Kristersson när nationalisterna röstade ja till honom, medan de liberala allianskollegorna tryckte på nej-knappen? Det borde det ha gjort, givet att ledaren för det liberalkonservativa partiet själv mest lutat på sitt liberala ben genom åren.

Han borde också plågas av myteriet i Skåne och Blekinge där inflytelserika kommunpolitiker aktivt går emot partiledningens linje om att inte samarbeta med SD. Även enstaka rabulister, som hejas på av sina engagerade följare i sociala medier, drar åt ett olyckligt håll.

Många moderater och kristdemokrater – såväl företrädare som sympatisörer – är besvikna över att det inte längre finns en sammansvetsad borgerlighet. Men de har inte blivit utsatta för ett oförlåtligt svek. Både Annie Lööf och Jan Björklund sade före valet att de skulle söka sig över blockgränsen om inte Alliansen blev större än de rödgröna. 

Alliansen klyvs mellan L och C å ena sidan, och M och KD å andra sidan. Skillnaderna gäller basala värderingar, perspektiv och prioriteringar som kommit till ytan med det konservativa kraftfältets ökade styrka. En annan vattendelare är synen på vem som är huvudmotståndare: Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna. Därmed inte sagt att en konservativ blivit mörk nationalist eller att en liberal helt plötsligt har blivit kryptososse.

Det ligger emellertid i farans riktning att de arga högerrösterna piskar upp den redan trista stämningen ytterligare och driver M i nationalkonservativ riktning. 

Det kan dock inte vara en uppgift för C och L att utgöra en motvikt till detta. Och spänningarna finns inte bara mellan partierna, utan även under ytan i Moderaterna. Partiet står inför ett vägskäl: dur eller moll? 

Ulf Kristersson behöver å det snaraste skaffa sig ett starkt politiskt mandat som han själv bottnar i, för att inte splittringen mellan liberaler och konservativa ska föröda hans parti.

Det är Moderaternas eget ansvar att förbli ett moderat – i betydelsen sansat – samlingsparti.

I detta läge är det viktigt för Moderaterna att minnas att det är betydligt enklare att vinna 2 än 21 mandat för att få regeringsmakten efter nästa val. Liksom att SD fortfarande – utan konkurrens – är det minst omtyckta partiet i den breda väljarkåren. 

Det är Moderaternas eget ansvar att förbli ett moderat – i betydelsen sansat – samlingsparti och se framtiden an som i Boyes avslutande strof: 

”Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.”