Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 05:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/spanien-visar-vikten-av-att-inte-branna-broarna-i-mitten/

Ledare

Spanien visar vikten av att inte bränna broarna i mitten

Sánchez omfamnar Podemos ledare Pablo Iglesias. Foto: Pierre-Philippe Marcou/AFP

DN 8/1 2020. Socialisternas Pedro Sánchez har bildat regering med vänsterpopulistiska Podemos. Så hade det inte behövt bli.

Efter två år utan en ny budget, mer än sex månader med en expeditionsministär och två nyval fick Spanien på tisdagen till slut en regering.

Socialistledaren Pedro Sánchez minoritetskoalition är dock på många sätt en mardrömslösning. Vänsterpopulistiska Podemos, vars ledarskap har historiska kopplingar till regimen i Venezuela, tilldelas flera ministerportföljer. Regeringsavtalet innebär att viktiga reformer rullas tillbaka – däribland liberaliseringar av arbetsmarknaden.

Dessutom: för att Pedro Sánchez skulle vinna premiärministeromröstningen krävdes att det katalanska separatistpartiet ERC lade ner sina röster. För att göra det har de utlovats direkta förhandlingar mellan Madrid och Barcelona om Kataloniens konstitutionella status. Vart det bär vet ingen.

Sánchez socialistparti PSOE är alltså helt beroende av ett ytterkantsparti, och har gjort betydande utfästelser till ett annat.

Vad som gör lösningen särskilt beklagansvärd är att det inte hade behövt bli så här. 

En stor koalition mellan de två statsbärande partierna PSOE och borgerliga PP har hela tiden varit både matematiskt möjlig och önskvärd. Men av rädsla för att tappa väljare till högernationalistiska Vox stängde PP helt dörren till Sánchez.

Framför allt fanns andra alternativ efter valet i april förra året. Då kontrollerade PSOE och det liberala mittenpartiet Ciudadanos en majoritet i parlamentet. Ett samarbete mellan de två hade inneburit att ytterkanterna förnekats allt inflytande. Det hade varit logiskt. Faktum är att Pedro Sánchez så sent som 2016 nådde en uppgörelse med Ciudadanos ledare Albert Rivera om makten.

Den gången saknade de två partierna egen majoritet och försöket att bilda regering misslyckades. Förra året räckte mandaten, ändå sade Rivera blankt nej till Sánchez. 

Till det hade Ciudadanos ledare sina skäl. När Pedro Sánchez i juni 2018 efter många om och men lyckades tråckla sig till premiärministerposten var det just med stöd av Podemos och de katalanska separatisterna. Sánchez hade alltså gläntat på dörren till ytterkanten. Därför vägrade Rivera att ha med honom att göra. 

I efterhand är det tydligt att det var ett misstag att inte låta udda vara jämnt. Spanien hade i dag kunnat ha en majoritetsregering stadigt förankrad i den liberala mitten. I stället blev det alltså ett nyval i november förra året, Ciudadanos straffades hårt och landet får nu en regering där Podemos ingår och som gjort upp med de katalanska separatisterna. 

Ingen förutom ytterkanterna gynnas av att andra partier görs till deras gisslan.

Den spanska regeringsbildningen utgör dessutom en tydlig kontrast till den österrikiska som avslutades förra veckan. Där valde miljöpartisterna att sätta sig i koalition med borgerliga ÖVP:s Sebastian Kurz, trots att han förra året öppnade dörren på vid gavel till högerpopulistiska FPÖ och plockade in dem i regeringen.  

Sedan ett decennium tillbaka gungar de europeiska partilandskapen. På vissa håll stärks vänsterpopulistiska krafter, på andra regionala separatister, överallt högernationalismen. För att se till att tyngdpunkten ligger kvar i politikens breda centrum krävs brobyggande mellan liberala och gröna krafter och de traditionella borgerliga och socialdemokratiska statsbärande partierna. 

Den som tar fan i båten får ro honom i land, är det lockande att tänka om den som gläntar på dörren till populister, nationalister eller separatister. Men ingen förutom ytterkanterna gynnas av att andra partier görs till deras gisslan.