Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-20 22:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/staten-maste-starka-katastrofberedskapen/

Ledare

Staten måste stärka katastrofberedskapen

Bränderna hade kunnat begränsas. Foto: Mats Andersson/TT

DN 10/2 2019. Förra sommarens skogsbränder visade att staten inte gjort läxan från Västmanland 2014. Det måste de göra nu.

DN:s ledarredaktion
Rätta artikel

Det blev en på sätt och vis omskakande sommar. Den intensiva hettan, som aldrig ville ta slut. Nödslakten av djur på grund av avsaknaden av foder. Sedan de våldsamma bränderna som rev upp svarta sår i det svenska skogslandskapet. Och som räddningstjänsterna hade så förtvivlat svårt att få grepp om. 

För många människor gjorde sommarens hetta, torka och bränder klimatförändringarna obehagligt verkliga. Och visade att våra förberedelser för ett nytt normaltillstånd, där olika former av extremväder förväntas bli vanligare, inte är tillräckliga. 

I veckan presenterade regeringens utredare, Jan-Åke Björklund, sin rapport över hur skogsbränderna hanterades. Den bekräftar stora delar av den bild som växte fram redan under sommaren, både ljuspunkter och brister. 

Till pluskontot kan framför allt fogas att trots brändernas omfattning, och priset markägare fick betala, så blev de mänskliga och samhälleliga kostnaderna till slut begränsade. Inga civila dog eller skadades allvarligt. Inga permanenta bostäder brann ner. Kritisk infrastruktur klarade sig. Räddningstjänsterna – konstaterar utredningen – lyckades med det som till syvende och sist är deras huvuduppgift.

Vad som gör kritiken särskilt allvarlig är att den på många sätt är en upprepning av vad som fördes fram efter den stora branden i Västmanland fyra år tidigare.

Till det kan läggas civilsamhällets snabba och kraftfulla mobilisering. Röda korset, Lottakårerna, frivilliga som på olika vis bistod släckningsarbetet. 

Samtidigt visar rapporten att bristerna i hanteringen av bränderna var betydande. Med rätt förberedelser hade deras omfattning kraftigt begränsats. Vad som gör kritiken särskilt allvarlig är att den på många sätt är en upprepning av vad som fördes fram efter den stora branden i Västmanland fyra år tidigare. Det understryker att förberedelserna faktiskt kunde ha varit bättre. Hade läxan från 2014 gjorts hade skadeverkningarna blivit mindre.

Den stora utredningen som genomfördes efter branden i Västmanland slog fast att bristande krisledning och samordning fått förödande konsekvenser. Begränsade resurser på lokal nivå – och dålig kommunikation mellan kommuner – gjorde att det var svårt att få en överblick av brändernas omfattning, vilket bromsade släckningsinsatserna. Samma mönster upprepade sig i Hälsingland i somras. 

Samtidigt fanns redan förslag på att hjälpa småkommuner att koppla in sig i större kommuners krisledningssystem och för att stärka Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) rätt och förmåga att ta ett övergripande ansvar. De borde ha varit genomförda. 

Redan under sommaren stod det dessutom klart att räddningstjänsterna led av brist på viktiga resurser. På sina håll saknades slang. Kampen för att få fram tillräckligt med brandhelikoptrar var en följetong. Utredningen bekräftar resursbristerna och tillfogar ett antal ytterligare typ av materiel.

Precis som utredningen konstaterar kan inte enskilda bränder kopplas till klimatförändringarna, men den tilltagande växthuseffekten ökar inslagen av extremväder, inklusive torka, och därmed riskerna för stora skogsbränder. 

Statens mest centrala uppgift är som gemensam försäkring mot olyckor som ingen enskild individ kan skydda sig mot – krig och naturkatastrofer. När riskerna stiger måste också premien göra det.

Vi fokuserar ofta på att minska koldioxidutsläppen för att begränsa omfattningen av klimatförändringarna. Men vi måste också anpassa samhället till de höjda temperaturer som redan är ett faktum. Dit hör framför allt att staten stärker sin katastrofberedskap.