Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-20 11:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/staten-maste-ta-ett-storre-ansvar-for-valfard-och-vard/

Ledare

Staten måste ta ett större ansvar för välfärd och vård

Magnus Bard

DN 6/10 2019. Geografi, demografi och ny teknik skapar utmaningar och möjligheter för välfärden och vården. Det krävs ett större statligt engagemang.

Den senaste tiden har kommunernas situation fått mycket uppmärksamhet. Förändrad demografi – fler äldre och stora barnkullar – och det senaste decenniets stora flyktingmottagande skapar påfrestningar på deras ekonomi. Knaggliga finanser tar sig bland annat uttryck i stigande kommunalskatter. Sedan 2003 har de ökat med i genomsnitt drygt en krona, från 31,17 till 32,19. 

Därför måste staten ta ett större ansvar, skjuta till mer pengar. Det är i princip alla överens om.  

Bilden är inte fel, men det finns nyanser. De illustreras rätt väl av utvecklingen av kommunalskatten – som alltså har två komponenter, den som tas ut av kommunen och den som går till landstinget. 

Kommunernas genomsnittliga skattesats har nämligen inte alls stigit: den är samma 20,70 kronor per hundralapp nu som den var 2003. Däremot har variationen ökat: där skatten var låg från början har den sänkts, där den var hög har den höjts. Trycket på ekonomin skiljer sig alltså åt i olika delar av landet. Och hårdast är det, generellt sett, för befolkningsmässigt små men geografiskt stora kommuner, och de som tagit ett oproportionellt stort ansvar för flyktingmottagningen. 

Så visst måste staten ta ett större ansvar – men det handlar inte bara om att pumpa ut pengar till kollektivet ”kommunerna”, utan också om att ge stöd efter behov, för att säkra likvärdighet i välfärden och gällande skattetrycket.

Den genomsnittliga kommunalskatteökningen sedan 2003 står landstingen för. Och även när det gäller sjukvården – som alltså utgör deras huvuduppgift – finns goda skäl för staten att ta ett större ansvar. På åtminstone ett par områden är det tydligt att man, genom finansiering och styrning, kan förbättra både likvärdigheten och effektiviteten.

En av frågorna gäller hur man ska leverera primärvård i glesbygden. I den statliga utredningen ”Digifysiskt vårdval”, som presenterades i veckan, konstaterar utredaren Göran Stiernstedt att vården blivit dyr eftersom patienterna är få och det är svårt att rekrytera personal, vilket ökat behovet av att hyra in läkare och sjuksköterskor. Han noterar också att det i dag inte finns någon nationell samverkan att underlätta för de landsting som tyngs mest. För en sådan borde staten svara. 

Framför allt har staten en viktig roll i att främja digitaliseringen av vården. Den innebär ofta dyra upphandlingar som kräver en viss nivå av teknisk kompetens för att genomföras på ett bra sätt. Dessutom styr nationell lagstiftning ofta vilken typ av data som får delas och hur. 

Även nätläkarna utgör ett uppenbart exempel på att mer statlig styrning behövs.

Uppköpen av digitala journalsystem, som har visat sig svårintegrerade över landstingsgränserna, utgör ett exempel på ett område där statligt ledarskap vore önskvärt. Stiernstedts förslag om en parlamentarisk utredning av möjligheten att ge staten ansvaret för infrastrukturen när det gäller vårddata förtjänar att bli verklighet.

Även nätläkarna utgör ett uppenbart exempel på att mer statlig styrning behövs. Det är utmärkt om digitala vårdkontakter kan spara kostnader och tid – både för patienter och vårdgivare. Men nuvarande system innebär i praktiken att vem som helst kan få träffa en läkare när som helst. Sedan skickas hela notan – genom Södermanlands avsaknad av patientavgift – till skattebetalarna. Det är inte hållbart. 

Geografi, demografi och ny teknik skapar både utmaningar och möjligheter i leveransen av välfärd och vård. För att kommuner och landsting ska klara av att hantera dem behöver staten spela en större roll.